Ceejvlas

Det var ytterst trevligt att kliva upp när klockan ringde.
Tro det eller ej så snoozade jag enbart fem minuter idag,
det är ett framsteg när mina snoozningar brukar dra ut
minst en timme nuförtiden. Jag ställer klockan enbart för
att det är mycket skönare att sova efteråt, när man stängt
av larmet.
Jag tittade ut & möttes av ett snöfall värt att stanna inne för.
Men jag hade ju saker att uträtta & för mitt eget bästa så
klädde jag på mig lite extra & begav mig ut.
Jag hann inte långt med mina snö-ovänliga kryckor förrän jag
gjorde en vurpa som skulle göra varenda förbannad stuntman
avundsjuk på min naturbegåvning.
Jag skrattade lite för mig själv & tänkte att jag borde ha tagit ett
fint foto till bloggen, men det var ganska så kallt så långt ner
mot marken att jag hellre såg till att komma upp.
Jag fortsatte min färd mot vårdcentralen & jag lyckades hålla
mig på fötterna hela vägen dit. Förutom alldeles för mycket snö
lite varstans så gick det ju bra.

Jag har lyckats skrapa ihop stämplar till ett frikort & det känns
ju nästan lika bra som att vinna femtio spänn på triss. Ungefär?
Jag har aldrig i hela mitt liv haft ett frikort & jag vet inte varför
hon frågade om jag hade haft det? Ser jag sjuk ut eller?.
Är det status att ha det? Blir man lika stekig som en övervaxad
stureplanskille, är det världens innegrej på något sätt?
På en månad har jag lyckats med det som förut varit helt stört
omöjligt. Jag vet att jag började på ett högkostnadskort när jag
åkte in för min pnuemothorax. Men jag nådde aldrig riktigt dit.
Jag var inte ens i närheten faktiskt. Nu kan jag iallafall vara hur
sjuk jag vill, för det kostar mig inget. Sjukt coolt att få visa sitt
kort liksom. Eller inte?

Jag fick göra en massa konstiga övningar som jag inte gjort förut
& dom ska jag fortsätta med hemma. Nu helt plötsligt ska jag börja
träna mitt slappa rövhelvete också. Var har hon fått det ifrån?
Nog för att jag kan hålla med & jag lovade att jag skulle göra dom extra
bra så jag får en snygg röv. Jag råkade nog säga något om att det
säkert skulle uppskattas utav andra också om jag gjorde det.
Allt med att gå baklänges på löpbandet, cykla & allt konstigt vridande
med benet gjorde susen. Nu har jag så ont att jag helst vill begrava mig.
Det är dock lite svårt att försöka begrava sig själv, så jag får ju
helt enkelt stå över det & ta en extra smärtstillande.
Det är plågsamt att gå till sjukgymnaster.

På vägen hem snöade det lite mer & jag höll på att vurpa ännu en gång
på samma jävla vurpställe som innan. Trots att jag fick sådana där
coola isgrejsimojs på kryckorna. Jag kan hugga folk med dom nu, så
se till att vara snälla mot mig.
När jag kom innanför dörren så hade min älsk dukat fram världens
godaste frukost med nybakta bullar & fixat kaffe & var supergullig.
Eller vänta. Det hade han inte alls det gjort. Han låg visst kvar snarkande
i sängen & jag fick fixa mitt jävla kaffe själv.
Men han är bäst ändå.