Ceejvlas

Som ni alla vet så har det pågått ett frenetiskt krig mellan mig & Allys pappa sedan nollsju ungefär.
Det är galet länge & galet påfrestande. Sedan han försökte ta sitt liv så har han visat sitt rätta jag.
Om jag hade varit uppmärksam förut så skulle jag sett det redan innan, nu har jag blivit fast i skiten jag helst inte vill ha att göra med. Jag har försökt att ignorera honom, inte låtsats om han existens.
Det är svårt när han hela tiden provocerar & jag har fattat mig kort, kortare, kortast de få gångerna Alyssa vill träffa honom.
Nu har det eskalerat. Så till den grad att familjerätten har blivit inblandad. Inte mig emot.
Jag har försökt få honom att inse att han inte har något som helst att vinna.
Att han kommer gå tomhänt ut ur striden.
Jag har själv bett honom att göra det han hotat med. Jag har nästan varit genom marken på mina knä så mycket jag har bett honom visa lite stake & göra slag i saken istället för att prata. För prata är han bra på.
Den här personen med lika lite vett som en sten har äntligen tagit sig för att göra något.
Wow, är detta allt han har kunnat åstadkomma på tre år borde han ju nästan få ett pris.
Är det någon som kan bråka så är det han, att bråka om ett barn är bara lågt. Riktigt lågt.
Om Alyssa bara visste hur hennes pappa egentligen är, då skulle hon spotta på marken han går på & säga som hon alltid gör. -Skitsamma.

Mamma smsade mig igår. Det stod -Ring mig när du har tid.
När jag har tid? Om någon skriver så ringer jag omedelbums. Eftersom jag befinner mig några mil hemifrån så har hon ju självklart tittat igenom min post & där låg ett brev från familjerätten.
Hon var uppspelt när hon läste det för mig. Och jag chockad så jag hörde nog inte ett enda ord.
Så hon fick läsa det igen. Jag prisade dickhead för att han äntligen hade gjort slag i saken.
Det var nog mest det jag var chockad över, inte brevet i sig. Mamma var helt stirrig & det var nästan jag som fick lugna henne. Jag är beredd. Jag har varit beredd i nästan tre år. Är det inte galet att saker som man väntat på ska ta så lång tid. Nu är det såhär att detta är frivilligt. Att gå till familjerätten alltså.
Jag kan lika bra strunta i det & låta honom sitta där i sin rullstol i väntan på att jag ska dyka upp.
Men jag tänker inte visa något ointresse. För detta kan bli riktigt intressant.
Där ska vi få hjälp. Eller jag behöver ingen hjälp för jag har redan passerat mållinjen.
Han ska få hjälp med att lösa tvisten om vårdnad, umgängesrätt & hela tjofadderittan & allt det där.
Nu har mitt gamla jag kommit tillbaka helt plötsligt.
Den där isen i magen & mitt alldeles iskalla jag har återuppstått. Det känns lite som bite me. NANA.
Och jag jublar fortfarande lite för att han äntligen har tagit tag i sig själv & införlivat alla hot om att han ska söka ensam vårdnad. Detta kommer stå honom dyrt. Hur ska han ha råd med advokater & allt vad man nu behöver?
För jag kommer inte gå med på något. Jag kan nog skriva ner allt han har utsatt mig för, allt han har utsatt andra för & allt som han har i sitt tunga bagage. Han trodde att han kunde flyga den där kvällen.
Men tji fick han. Gravitation kallas det & med hans bagage så gick det lite fortare ner. Rakt ner till ingenting.
Meningslöshet kanske?
Hur ska han ha någon möjlighet att vinna? Han har absolut ingenting.
Och ger han inte upp när vi väl är i familjerätten, vilket han naturligtvis inte har något förnuft till att göra så kommer han förlora hårdare. Han vet inte ens vad han utsätter sig själv för.

Vad gör honom till en bra pappa? Låt mig tänka?..  .... ... ... .... .... Inget.
För han har hotat mig, inte bara en gång. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag varit livrädd att det skulle vara mitt liv som tog slut. Som jag har flytt hem till Sara utan varken skor eller kläder mitt i vintern.
Han har hotat med att ta livet av sig inte bara den gången han misslyckades, men hundra andra gånger.
Där någon har stoppat honom. Uppmärksamhetsknarkare eller bara jävligt instabil?
Han har inte brytt sig om sitt barn alls, då det var viktigare att vara ute & supa, knulla & slåss.
Han kontrollerade mig så till den grad att jag inte vågade göra annat än att stanna hemma till slut.
Det har varit fyllekalas när han har haft Alyssa själv & han har inte brytt sig nämnvärt alls om hennes liv.
Han kan aldrig hämta, lämna eller ha henne för det är så mycket som händer i hans liv.
Om han menar att sitta instängd i sin lägenhet med persiennerna nerdragna framför tvn så är det förbannat mycket att göra. Han kan ju missa något viktigt på Cops eller vad fan det är han tittar på.
Han ljuger. Han lovar saker som aldrig blir av. Han har inget rum till henne, inte ens en säng.
Jag kan faktiskt inte se några bra egenskaper eller något engagemang som gör honom till en bra pappa.

Att man nu vill ha henne finns det ju en orsak till. Han vet mycket väl vad han har gjort & om han tror att några dagar ska göra någon större skillnad så tror han fel. Han kan försöka, men det ändrar ju ingenting.
Vad är några dagar på ett år? Det är en piss i missisippi enligt mig & andra. Men jag låter honom hållas.
Han väntar säkert på att jag ska kommentera brevet. Men det tänker jag inte göra.
Jag ska inte säga ett knyst förrän jag dyker upp där på det underbart vackra stadshuset.
(det är vackert enligt pappa)
Då ska jag ha laddat till tusen & jag funderar på om jag ska ha någon med mig.

Men ingen visar mig var skåpet ska stå. Jag ställer det själv!
Och när allt detta är över så är det jag som har en dotter alldeles själv. Som om han aldrig funnits.
För vill han bråka om henne, så ja då jävlar ska jag fightas. För hon är min största kärlek.



haha älskade.