Är ni ärliga?
Jag ställer mig oförstående till vissa människors beteende. Och jag lär mig tydligen aldrig heller.
Det handlar om de som ska kallas de närmsta & min dumdristighet att ha alldeles för mycket tillit till dem.
Eller ska jag kalla det att jag är alldeles för godtrogen & faktiskt vill tro att de gör allt gott.
Ska jag vara ärlig så tror jag inte att det finns en enda människa som är totalt ärlig.
För jag är så sablars dum att jag tror att vissa inte ska göra ont. Att de inte ska handla utan att tänka först.
Vissa råkar visa sig handla fört & sedan inte alls tänka.
Och jag står där med en besvikelse & blir totalt förvirrad.
Jag kan inte ens förstå varför de säger vissa saker. Vad är det bra för?
Om det nu ter sig så att jag inte duger, så fine.
Men säg det & gör det inte mer invecklat som att komma med hintar.
Jag vill inte bli inlindad i lull-lull eller vara skämtet som jag ändå inte får ta del av.
Det är vissa saker som stör mig något så fruktansvärt med några människor som befinner sig här, oftast nära.
Och jag tänker inte be om ursäkt för att det irriterar mig. Inte alls.
Oftast rycker jag på axlarna & borstar av mig saker som lovats eller sagts men aldrig uppfyllts.
Jag bryr mig inte nämnvärt.
Men när det upprepas gång på gång & de kommer undan med det så får jag ett svagt ögonblick & blir tokig.
Jag ger inte så mycket för någon som pratar & är på men sedan helt vänder & slingrar sig.
Men när det gäller mig så ska jag minsann inte kunna ha några ursäkter.
Jag kan aldrig få ha mina svaga ögonblick när jag lovat eller sagt saker.
Det är faktiskt så att jag också kan ta illa upp, trots att jag kan verka ganska så hårdhudad.
Små saker kan vara big thing för mig. För mitt liv har fått rejält med stryk.
Det är iallafall svårt att veta exakt vad en person menar när det lindas in i ett sådant förbannat trassel att det knappt går att lösa ut.
Är det inte då lite lättare med ärlighet? Jag bara undrar.
Jag är kanske bara helt ute & cyklar när jag inte kan förstå vissa beteende?
När jag gång på gång får höra att det inte kommer gå bra, det kommer gå käpprätt åt pipsvängen.
Hur skulle det vara om de själva rannsakade sig själv lite & insåg att allt de säger till mig borde de själva ta itu med.
Eller?
Det handlar om de som ska kallas de närmsta & min dumdristighet att ha alldeles för mycket tillit till dem.
Eller ska jag kalla det att jag är alldeles för godtrogen & faktiskt vill tro att de gör allt gott.
Ska jag vara ärlig så tror jag inte att det finns en enda människa som är totalt ärlig.
För jag är så sablars dum att jag tror att vissa inte ska göra ont. Att de inte ska handla utan att tänka först.
Vissa råkar visa sig handla fört & sedan inte alls tänka.
Och jag står där med en besvikelse & blir totalt förvirrad.
Jag kan inte ens förstå varför de säger vissa saker. Vad är det bra för?
Om det nu ter sig så att jag inte duger, så fine.
Men säg det & gör det inte mer invecklat som att komma med hintar.
Jag vill inte bli inlindad i lull-lull eller vara skämtet som jag ändå inte får ta del av.
Det är vissa saker som stör mig något så fruktansvärt med några människor som befinner sig här, oftast nära.
Och jag tänker inte be om ursäkt för att det irriterar mig. Inte alls.
Oftast rycker jag på axlarna & borstar av mig saker som lovats eller sagts men aldrig uppfyllts.
Jag bryr mig inte nämnvärt.
Men när det upprepas gång på gång & de kommer undan med det så får jag ett svagt ögonblick & blir tokig.
Jag ger inte så mycket för någon som pratar & är på men sedan helt vänder & slingrar sig.
Men när det gäller mig så ska jag minsann inte kunna ha några ursäkter.
Jag kan aldrig få ha mina svaga ögonblick när jag lovat eller sagt saker.
Det är faktiskt så att jag också kan ta illa upp, trots att jag kan verka ganska så hårdhudad.
Små saker kan vara big thing för mig. För mitt liv har fått rejält med stryk.
Det är iallafall svårt att veta exakt vad en person menar när det lindas in i ett sådant förbannat trassel att det knappt går att lösa ut.
Är det inte då lite lättare med ärlighet? Jag bara undrar.
Jag är kanske bara helt ute & cyklar när jag inte kan förstå vissa beteende?
När jag gång på gång får höra att det inte kommer gå bra, det kommer gå käpprätt åt pipsvängen.
Hur skulle det vara om de själva rannsakade sig själv lite & insåg att allt de säger till mig borde de själva ta itu med.
Eller?
Kommentarer
Postat av: "L"
Josefin fin. Lämna, gör om, gör rätt. Blir så uppgiven på allt du har omkring dig, men glad att du själv vet att det inte stämmer. Bara du bestämmer vem du har i ditt liv, vem du har skyldighet mot. Visst, jag håller inte med dig i allt du gör, men jag vet att du är väldigt bra. ( och som du vet är jag grymt ärlig hahaha)
Postat av: J
I know!! Det är faktiskt ganska skönt att få en ärlig åsikt istället för att någon bara sitter & nickar. Det är du bra på!! Det gillar jag. Tyvärr försvinner inte alla människor ifrån ens närhet, men nog tamej fan har jag lärt mig att jag ska försöka vistas längre bort ifrån dem. =)
Trackback
