Ceejvlas

Jag dör snart av mitt nackspärr. Aj, aj, aj vad ont det gör & det känns lite handikappat.
Det har varit en ganska så sömnlös natt också. Jag kunde verkligen inte somna.
Där låg jag klarvaken med mina förbannade tankar om hur allting kunde gå så käpprätt åt helvete.
Eller jag har ju aldrig varit i helvetet så jag vet ju faktiskt inte riktigt hur det är.
Och jag försöker verkligen göra precis allt jag kan, men i vissa lägen kan jag inte göra annat än att bara vänta.
Jag hatar att vänta. Väntan är som att lägga allt i andras händer, utan att veta vad det ska bli av det?
Det går liksom inte att ignorera jobbigheten i allt som händer. Och visst anklagar jag mig själv.
Jag kanske inte har tacklat det så bra egentligen? Men det tär ju faktiskt på mig att månad efter månad aldrig komma fram till något som är bättre.

Från att ha allting så förbannat planerat in i minsta detalj, så blev det mest pannkaka av det.
Jag var nära alla mina mål, jag hade glömt bort allt skit som jag blivit utsatt för & vunnit.
Nu får jag börja om igen. Men jag har blivit helt galet förvirrad om vad jag egentligen vill?
Det börjar bli dags att fundera på framtiden. Kanske inte framtiden om en månad eller två, men att tänka längre.
Jag vill ha kontroll för att må bra. Jag vill veta vad som kommer att hända & veta att det blir bra.
Nu är det som värsta berg&dalbanan. Ena dagen vet jag precis hur jag vill ha det, andra dagen så tvekar jag.
Som den våg jag är är jag ganska så velig. My bad, my bad.

Men mål har jag fortfarande. Jag vet vad jag först & främst ska göra när allting är över.
När jag borstat bort mig vissa obehagligheter.