Ceejvlas

Nu är det söndag igen & jag sitter här helt ensam. Eller jag har ju ett sovande barn här, vi lämnar ju aldrig varandras sida. Men det blir ju ganska så ensamt då. Och det finns nog ingenting som är värre än det.
För vid ensamt tillstånd så tänker jag lite mer på allt skit. Jag har en tendens till att falla mot botten.
Om det nu finns någon botten, det vet jag inte eftersom jag inte varit där?

Vi har ju spenderat helgen i Helsingborg, det är ju nästan standard nuförtiden.
Det har kalasats på busfabriken, inte för oss vuxna utan för barnen då förstås. Det var Saga som firade fem år.
För de vuxna var det mest sitta på röven & dricka kaffe. Helt slutkörda barn är bra barn.
Det blev en snabbgrill på kvällen, men det var ju inte direkt vackert väder & med kalasade barn som är trötta blev det istället hem för att sova.
Idag var det kalas igen. Jag har nog aldrig ätit tårta två dagar i rad. Men det var ju gott & barnen fick springa av sin sockerchock efter hela helgens onyttigheter.

Vi har minsann inte hunnit med annat än kalasande. Och min abstinens är inte direkt stillad.
Nej, jag är inte nöjd.
Och hade det inte varit för att Alyssa ska få spruta & grejer imorgon hade jag ju inte tvekat för att få iallafall en myssöndag. Men som vanligt kan jag inte få allt.

Jag ser inte alls fram emot nästa vecka. Det är faktiskt inte mycket jag ser fram emot nuförtiden.
Det är inte så att det händer roliga saker, det mesta som händer nu är fantastiskt jobbiga & jag är hur stressad som helst inför allt. Jag väntar på en vändning, men jag ser inget ljus ännu.

Och jag har ingen lust till att skriva heller. Jag är liksom bara tom.