Ceejvlas

Nu känner jag mig totalt jävla överkörd. Jag har inte ens hunnit äta frukost idag & jag har inte hunnit med det jag borde ha gjort här hemma. Helt förbannat galet.
Nu skulle jag helst vilja lägga mig ner för att ta en sådan där powernap som det så fint heter, fast jag skulle vilja sova bort hela dagen nu. Det skulle vara fett nice.
Jag blir jagad av en viss person som verkligen inte fattar att jag inte vill prata. Men ändå ringer det & ringer, gång efter gång & jag är sjukligt nära ett utbrott. Vilket ord i meningen är det han inte förstår egentligen?

Nej nu ska vi börja fixa så att vi kan åka. Lite sent sådär, men bättre sent än aldrig eller hur var det?

Och jag skulle behöva ha en flaska vin. Bara för att. Kanske för att det är en vacker valborg idag med regn & allt vad det nu innebär, eller för att jag skulle tycka det var fint att somna.

Nu ska vi gå. Tack hej.

Jag vaknade lagom tills alarmet egentligen skulle tjuta utav bara fan. För att vara exakt 06.12. Jag vann igen.
Jag hann före det förbannade alarmet. Men jag skulle inte kliva upp. Det var det som var grejen.
Så jag vände på min blekfeta röv & försökte somna om, och det gjorde jag minsann.
Kors i taket & allt annat tjofräs & lite jubel för att det gick. Det hör ju inte till vanligheterna att jag sover.

Men jag var alldeles ensam när jag klev upp. Det kändes sådär. Är det något jag ogillar så är det att vara ensam.
Ingen att prata med, ingen att mysa med. Det känns som om jag har stekt min sista strömming & blivit helt övergiven här i dystra Eslöv. Det är inte en själ som vill vakna upp här, fast på mötet igår så tyckte mannen jag talade med att det var en bra stad för barn. Ja, kanske?
Om man vill vakna upp & inse att det inte händer något alls. Men inte ens mitt barn har jag här.
Så här går jag i mina undies & strumpor, för jag behöver ju faktiskt inte vara sådär snygg eftersom jag är ensam, jag dansar lite till Timberlake & dricker mitt kaffe utan att spilla. Det är otroligt men sant.
Det är kråksång & allt det där som hör till ensamhetstidsfördriv.

Och jag har tråkigast i världen. Idag är en sådan dag då jag vill göra hundra miljoner saker, men inte kommer loss. Jag måste se mig om efter en ny lägenhet. Det börjar väl bli dags att verkligen lägga ner lite energi på det.
För jag lär ju inte bygga det där huset jag tydligen skulle bygga. Inte nu & inte går det på en vecka.
Om jag har tur så tar det inte heller åtta år som det gjort för de på Arga snickaren igår. Jag hade fått bryt.
Jag ska hämta mitt pass, för det är sådant som är bra att ha om jag idag skulle få för mig att packa väskan & åka till Maldiverna eller något. Man vet ju aldrig? Jag kan vara sådan. Men inte nu på sekunden, det var nog mer förut. Jag borde sola, för stackars folket skulle bli bländade av mig & min obefintliga solbränna.
Det finns en miljon andra saker också som borde göras.
Men jag tror jag dricker mitt kaffe här med tjockröven placerad sådär fint i soffan en stund till.
Och så lyssnar jag lite på Jumper som är så gamla att jag nästan blir rädd över att jag verkligen har levt så länge.
Men när jag såg dem så var de inte sådär gamla som de är nu. Och inte jag heller.

Skolan gick bra idag. Det var mest samma som förra gången.
Att barnen fick titta & leka lite.
Det var namnuppropning & det slår väl aldrig fel att folk inte kan uttala Alyssas namn. Hur svårt är det?
Det låter ju precis som det stavas.
Men likväl blir det alltid Alicia, Alyssia eller något annat som mest låter konstigt.
Men hon räckte upp handen i vilket fall som helst & jag blev förvånad över att hon inte rättade fröknarna.
Hon brukar vara noga med att det uttalas rätt. Det var inga som helst problem med att hon kommer själv ifrån sin förskola, det trodde jag inte heller & hon försvann så fort det blev fri lek.
En timme var inte nog för henne, nu vill hon ju inget annat än att gå till skolan varje dag.

Nu börjar det närma sig mitt helvete. Igår fick jag en försmak på hur det kommer att bli. Ett jävlans ljugeri & att han verkligen inte förstår vilka handlingar han har gjort. Ett dumspel som inte är utav denna värld.
Det måste vara hans hjärnskada. Eller bara det att han har fått öva på att spela dum så länge.
Försöka vara pedagogisk nu fungerar kanske inte riktigt.
Det skulle han ha gjort för längesedan, inte en dag innan.
Och att han säger till mig att jag är så illa tvungen att sitta där är inte riktigt sant.
Precis som om han skulle kunna tvinga mig till att sätta mig där? Nej, detta gör jag enbart för Alyssas skull.
För att hon ska slippa ljugerier & allt annat som han tyvärr orsakar.
Det ska bli intressant att höra vilket ansvar han tar. Han kommer komma med historier som han önskar vore sanna, men som inte stämme överhuvudtaget. Det där med att vilja ha henne finns inte.
Aldrig i helvetet att han skulle frivilligt ta henne. Det har inte hänt en gång att han sagt att han vill ha henne.
Helst skulle jag vilja ha alla människor med mig som vet vad han går för. Som vet vilken människa han är.


Jag hoppas att det kommer en dag då det inte bara är jag som får berätta om hans skit.
Det handlar absolut inte om att min familj & vänner står på min sida, det handlar om sanningen.
Hade jag haft fel i allt det jag berättar så tror jag nog att jag hade fått höra det.
Jag tvingar som sagt ingen till att vara på min sida. Det finns saker han har gjort mot min familj & vänner som är allt annat än okej, det kanske är dags att det också kommer fram.

Jag andas tungt, magen gör ont. Min ilska får inte synas. Mitt hat måste stoppas undan & inte visas.
Blir jag arg så måste jag komma ihåg att räkna till tio för att sedan fortsätta.
Men jag vet när jag ser honom att det kommer bli svårt. Jag kommer ha ett hjärta som dunkar i hundranittio,
jag kommer vilja kräka & helst röka ett paket cigg för att lugna nerverna. En sup innan skulle kanske vara bra?
Det är alltså såhär det är att hata någon, det är verkligen såhär det känns.
Jag trodde verkligen inte att det var möjligt.

Det finns inga ord i världen som kan förklara hur jag känner nu. Och detta är bara början.

Ibland eller ganska så ofta så har hopplösheten kommit & nypt mig hårt. Den sista tiden har varit tuff.
Jag ska inte sticka under stol med att jag emellanåt bara velat slänga in handduken & tackat för mig.
Gett upp allt som jag har kämpat så förbannat hårt för. Jag vet att jag inte är någon svag jävel som ger upp, jag behöver inte ha någon som visar mig var skåpet ska stå. För jag ställer det själv.
Och hur jävla gärna jag än skulle vilja ha min räkmacka tillbaka nu, helst för längesedan så är det här väl ett test till som jag måste utsättas för. Det var en jävla massa jag ska testas för.
Nej, jag ska väl få karatesparkas ett tag till för att överbevisa någon.
Den där meningslösheten som ibland har varit förbannat påträngande & obehaglig är inte lika stark nu.
Nu är jag mest bara arg. Arg för att jag har ryckts med i skiten, tagit det åt mig & självömkat lite.
Ja, det är okej att tycka synd om sig själv. Men bara lite. Jag har inte tyckt synd om mig själv på det viset att alla andra ska komma & klappa mig på kinden & säga -aww stackars dig. Inte alls så.
Men det är klart att jag har undrat varför jag ska behöva kämpa för så jävla mycket konstiga saker, trauman som kommer sitta kvar resten av livet. Det kunde ha varit värre tycker jag då.
Men det är väl ganska illa det här också? Äh va fan. Jag vet inte egentligen vad jag var ute efter med detta inlägget & eftersom jag inte sovit på ett dygn nu så fungerar inte hjärnan riktigt som den vill.

Eller så var det något om att den där hopplösheten sakta börjar försvinna. Nu är det mest en gnagande oro.
Jag förväntar mig alltid det värsta. Och det sägs att man bara ska ta det som det kommer. Inte förstora upp saker, eller ta ut det i förväg.

Om jag svamlar så är det för att jag var så illa tvungen att ta en Imovane. Jo, jag blev hemskickad från våningen ovanpå med sömnpiller. Och jag tror minsann de pillerna verkar snabbare ju mer utmattad du är.
Well, min sömn har ju varit riktigt usel länge. Det finns bara på en plats där jag sover som ett litet barn & det är bredvid min älskling. Där är jag tryggast i världen, som ett litet barn. Jag måste helt enkelt tanka min sömn där bredvid honom, tätt intill.
Mina ögon ser inte riktigt tangenterna & jag tror den har börjat verka ganska så snabbt idag.
Egentligen borde jag gå & slå en sjua som min morfar sa, men vågar? Det är den stora frågan.


Och så vill jag berätta för alla. Precis alla ,att jag har fått världens finast pojkvän. Det är nästan så att jag skäms för att han alltid alltid är så underbar & gör så förbannat mycket för mig. Jag gör inte så mycket tycker jag.
Vad gör jag för honom egentligen? Jag kan inte ta hand om en man låter det som, måste vara min nybörjarotur. För riktiga män har jag aldrig haft, Det är ju uppenbart nu när ja träffade honom. Han är den perfekta mannen.
Han är allt det där jag velat ha i en man. Och jag är nästan rädd att jag ska tappa bort honom.
Jag vill ha honom sådär sjukt länge att jag inte kan räkna dit. Och nej, jag må ha dåliga betyg i matte.
Men han är all rätt matematik.
Jag älskar dig mer än mest. Jag vet att du är rätt när ingenting stör mig hos dig. Det är ovanligt, men förbannat jävla underbart. Jag älskar älskar älskar dig.

Nu har den verkligen kickat in. Tjotjena & det smakar skit i munnen.
Jag får kisa med ögonen för att bokstävnerna inte ska hamna helgalet.
Så nu när jag ändå är lite top notch så lägger jag ner detta projektet. Blogga.


Och jag ser lite udda hallisar också.. Undra vilka biverkkingar dom tabletterna ger. Det kan bli en intressant historia detta.
Men fyy vad dom gav konstig smak i munnen. Vågar jag gå ut i köket & ta vatten? Åhhh!

Men godnat & kärlek till er som betyder & ni som är fina

Jag vet inte om det är så roligt längre, det här.
Det klär mig liksom inte att jämt bara skriva om tråkigheter. Det känns inte som jag.
Men just nu är det jag. Jag är tråkig & blir inte direkt roligare ju närmre jag kommer allt det jobbiga.
Det kan inte finnas en själ i världen som orkar läsa. Möjligtvis de som vill gotta sig i andras tabbar?
Kanske jag fortsätter? Kanske inte?

Den dagen jag sitter med solen i ögonen & en paraplydrink i handen lovar jag att jag ska skriva.
Annars vet i fan om det är så roligt?
Mitt lív är ju fantastiskt mörkt just nu. Inte svart. Men lite sådär äckligt grått.
Och det är svårt nog som det är att vara bra på annat håll. Att vara mer än grå alltså.
Som att vara mamma & allt det där andra.....


Men vi får väl se hur länge jag håller mig härifrån?

Nu känner jag hur trött jag börjar bli efter en ganska så vaken natt. Jag vet inte hur man kommer i säng i tid.
Jag låg ju vaken ganska länge & funderade över vad min älskii ska göra. Ute, mycket folk. Och från ingenstans så kom ordet utflykt in. Utflykt. Aldrig att jag fiskar eller går i skogen. Nej nej nej. Men det gör nog inte han heller.
Men jag hatar att inte veta vad jag ska göra. Det är plågsamt, men så länge han tycker det är kul att plåga mig så får det väl vara så.Mitt i natten dessutom. Men jag har iallafall honom att tacka för såhär lite sömn.
Jag ser fram emot att få veta vad det är. Om jag så ska behöva dra det ur honom, det klär inte honom att vara så förbannat hemlig. Jag är ingen sucker för överraskningar. Men ute? Äsch, jag ska sluta tänka på det.

Vi traskade till dagis i vanlig ordning, men det var inte så populärt att cykla i uppförsbacken idag.
Vi kunde ju ta en annan väg tyckte hon. Bara det att varenda väg innehåller uppförsbackar.
Så det var mest pipigt. Och så ramlade hon & skrapade upp sitt knä. Ljuvligt.
Nu kommer jag att sakna ihjäl mig efter henne. Min stora kärlek.
Om hon är mammig så är jag precis lika mycket Alyssig. Och med tanke på var hon ska befinna sig så gör mitt hjärta faktiskt lite ont. Jag vill inte. Men jag får ge med mig denna gången. Men bara denna.
Jag vill inte få någon kniv i ryggen när vi sitter i familjerätten. Om att jag nekar till umgänge.
Bara det att det bär mig emot att lämna bort henne när jag inte litar på människan för fem öre.
Mamma älskar dig.♥

Efter det gick jag för att ordna med jobb. Det tog inte så farligt lång tid alls, men jag vill göra något nytt.
Så jag måste springa upp där senare igen för att lämna in lite betyg & grejer.
Att man ska behöva göra det igen & igen. Sparar de inte papperna man lämnar in eller?

Nu borde jag egentligen vara på hugget & fixa allt som jag måste fixa. Men när allt bara hopar sig över en är det absolut lättare att sätta sig ner & inte utföra ett skit. Bra det där? Eller inte.

Jo & så har jag fått en ny fläkt. Nu behöver jag inte fippla med tandpetare för att den ska fungera varenda gång jag kör en Brommamamma. Fast det är ju ganska bra att ha fläkten när det ska lagas mat också, fast det händer ju inte så ofta att jag faktiskt gör det.

Nu är jag helt slut i rutan. Det har varit en lång dag & efter att ha suttit inne en hel vinter & frusit röven av sig så är man inte riktigt van vid så mycket frisk luft. Vi har spenderat hela eftermiddagen ute & det känns nu.
Jag gick först hem till Ann en sväng för att mysa med lillbebisen, det är så mysigt att jag skulle kunna packa ner honom i väskan & ta med honom hem lite. Det skulle väl bli en skön avlastning! Jag hade lämnat honom lagom till natten igen för att slippa vara vaken. Han är söt som socker den bebisen.
Efter att vi hade hämtat Alyssa på dagis så gick vi ner & fixade lite ärenden innan vi placerade oss på det största haket i Eslöv. Torget. För det är där det händer, det är där vi får äta mjukglass & gotta oss.
Jag som alltid avstår den där glassen tog faktiskt en & fint satt det. Barnen sprang runt & lekte.
Och egentligen så borde väl jag också vara ute & springa istället för att trycka i mig stora lass med glass?
Men det gör jag inte, för det är ansträngande.
Visst är det mycket skönare nör det börjar bli lite mindre kallt.
Det skulle vara ännu trevligare om det var tjugofem grader & man var brun & man fick en öl!

Jag har blivit jagad av en viss person ganska många gånger idag & det passar minsann att vara trevlig nu.
Tyvärr kommer han inte långt med det & jag orkar inte ens svara. Det är så förbannat retligt att han sitter på sin jävla telefon & trycker in mitt nummer för ingenting. Några ööööööö, öööö, ööö känns inte sådär jättebright.
Snart är det slut. Och det ska jag fira med att försvinna någonstans där det finns paraplydrinkar & få andas ut.
Alyssa vill inte prata & idag fick hon plötsligt ont i halsen när det ringde.
Stackare.

Nu jävlar ska jag hämta täcket & slänga mig på soffan. Mitt magont gör mig döende.
Attans förbannade mensvärk.

Jag fick precis ett samtal som jag har väntat på i två veckor. Jag har ringt några gånger & tjatat om ett nytt jobb.
Något som inte är så fysiskt tungt för mitt knä. Jag har varit ganska så nere efter att mitt knä blev kaputt.
För bara en stund sedan så ringde äntligen personalhandläggaren & jag ska dit på torsdag.
Eftersom jag inte tjänade tillräckligt bra i Lund, det ska vara lönsamt också för tusan.
Att bara gå runt & inte göra speciellt mycket ger mig ingenting, jag vill ha lite att göra på jobbet.
Dessutom fick jag ju inte mina anställningspapper förrän efter två veckor & då hade jag redan bestämt mig för att inte vara kvar, om inga försäkringar täcker så kan jag inte vara där.
Nu börjar det helt plötsligt lossna lite. Jag har grämt mig som in i helvete. Inte vetat hur jag ska göra.
Det jag gör bäst är ju att jobba. För shoppingens skull, för att kunna göra saker som kostar lite.
Jag är inte van vid att vara fattig. Jag är van vid att inte behöva tänka på vad det kostar. Jag bara lever!
Men det märks såklart nu efter sjukskrivning & grejer att livet inte är lika kul med mindre pengar.

Jag ska börja jobba igen, där jag tjänar bra med pengar eftersom jag jämt kommer att jobba då.
Då ska jag jobba ihop mina Bahamaspengar igen. Eller om det blir Bahamas det vet jag inte?
Varmt ska det iallafall vara. Och körkortet ska jag ta tag i, äntligen. Som jag har väntat.

Håll nu tummarna för mig på torsdag. Det ska bli så jävla skönt. Yippiyay!
Två bra samtal på två dagar, det är inte illa pinkat.

Det ska jag fira med att köpa något fint till mig själv. Får jag det?

Det verkar minsann bli vackert väder idag också. Och det är ju alltid lite lättare att finnas till då.
Alyssa tog cykeln till dagis idag igen, det är tamejtusan riktigt skönt att få lite motion sådär på morgonkvisten
även om mitt huvud fortfarande håller på att ta död på mig.
Det är konstigt att penicillinen inte tagit bort skiten ännu. Fast det är klart, har jag haft den så länge som han sa så är det kanske inte alls lika konstigt längre? Jag får sluta vara så envis.
Men jag hoppas att efter alla sextio tabletterna att jag är frisk som ingen annan igen. Hela jag luktar penicillin.

Innan vi begav oss mot dagis satt hon i soffan & åt sin frukost när hon helt plötsligt började prata om en elak tant.
Vilken elak tant undrade jag? Jo, hon som ringde & sa att du skulle komma dit. Den tanten.
Jag funderade lite & kunde inte minnas någon elak tant. Men så drog hon upp telefonsamtalet jag fick igårkväll.
Som hade sagt att jag inte behövde gå på något möte. Då slog det mig att jag någon gång i mars fick ett samtal av en "tant" som sa att jag missat ett möte med Allys pappa. Nej, det hade jag inte eftersom jag inte blivit kallad den dagen. Alyssa frågade varför den elaka tanten hade sagt att jag var tvungen att komma?
Hon vet så jävla mycket mer än vad hon säger. Hon är inte dum.
Så jag fick förklara varför tanten hade sagt att jag skulle komma. Att hennes pappa inte vill att jag ska ha henne. För det är så det är. Han vill förstöra.
Och det spelar ingen roll vad han säger om saken, han har alltid varit ute efter att förstöra det som är bra.
Absolut ska inte mitt liv få vara bra eftersom hans inte är bra. Men det är inte mitt liv han förstör, jo det är det, men inte lika mycket som han förstör Alyssas. Jag förklarade för henne att hon kommer att få prata med någon & att hon skulle få berätta precis vad som helst. Hur hon mår & hur hon vill ha det.
För en sådan stor flicka vet faktiskt hur hon vill ha det. Oavsett vad hennes pappa säger.
Enligt honom kan hon ju inte få bestämma något eller ha några önskningar. Så lever inte vi här kan jag berätta.
Här tar vi hänsyn till varandra & försöker att uppfylla våra önskningar så gott det går.
Det betyder inte att vi åker till månen om Ally vill det.

Hon undrade om hennes pappa skulle ta henne. Det ville hon inte. Hon ville bo hos mamma sa hon.
För hos mamma kan man vara ute & leka, här kan man mysa & hon har sina saker här. Pappa säger jämt elaka saker om mamma berättade hon & det är inte första gången jag hör det. Hon sa att han brukar säga att Josefin är ful & dum, men det tyckte inte hon. Hon berättade att jag var bäst & hon aldrig ville ha en sådan pappa.
Såklart känns det ganska så jobbigt att höra sin femåring prata så.
Hon ska inte behöva ta striden som han har skapat. Hon ska inte behöva försvara mig när hon är där.
Hon ska absolut inte hamna i kläm över något som inte han kan reda ut.

Hon frågade om tanten i telefonen igår hade sagt att hon fick bo här. Såklart sa hon det. Det är ingen annan som kan bestämma var hon ska bo, men det är faktiskt jobbigt att hon ska behöva ha så mycket tankar.
Inte konstigt att hon är så rädd för att jag ska försvinna & aldrig vill vara ifrån mig.
Jag förklarade att tanten igår var jättesnäll & att hon stod helt på min sida. Så som han har gått tillväga har inte varit rätt någonstans, jag var ovetande om vad han hade gjort tills den dagen jag fick en kallelse.
Tanten berättade att det skulle vara på bådas villkor & eftersom jag inte har något alls att säga så känns det ganska så meningslöst. Jag vet inte vad det är han försöker lösa? Det är ju han som inte vågar säga ett knyst till mig öga mot öga. Han måste ha någon utomstående bredvid för att jag ska lyssna på hans äckliga lögner.
Det är faktiskt inte så svårt att resa sig ifrån deras stolar & gå ut genom dörren heller.
Det är ungefär lika lätt som annars, bara det att jag inte utsätter mig för en sådan pina i vanliga fall.
Bara att se honom ger mig rysningar av obehag. Nu ska jag utsätta mig för det. För Alyssas skull.

Tanten som Alyssa kallade henne var chef & det förvånade mig faktiskt lite att hon var så mycket på min sida.
Att allt jag sa höll hon med om. Hon sa att jag inte skulle ta vilken skit som helst. Att jag visst fick åka iväg med mitt barn om jag ville. Hon sa att det aldrig skulle fungera att hon vistas där längre stunder om det inte finns hjälp. Att det inte är samma sak om inte pappa tar hand om henne.
Den tanten vill jag ge en stor kram.
För visst betyder det mycket att inte bara familj & vänner håller med om den saken, utan en utomstående med mer kunskap om vad som är bäst för Ally också håller med.
Jag fick lite ny ork att fortsätta denna kampen. Jag vill inget annat än att det ska vara över.
Just nu är det ganska så svårt. Jag är ganska så trött, förstörd & alla sömnlösa nätter sätter sina spår.
Det tär mig itu att se Alyssa sådär som hon är när hon kommer hem ifrån honom. Och höra hennes tankar som inte ens ska finnas där när hon är liten eller någonsin.

Nu är det kväller igen & jag har varit duktig. Jag har rensat, jösses vad jag rensar här.
Min älsk lämnade mig ju alldeles för tidigt så jag var ju tvungen att aktivera mig för att inte sakna ihjäl mig.
För det gör jag. Jag är hopplös jag vet, men det är förbannat jobbigt att sakna hela tiden.
Så jag rensar för att inte helt tappa förståndet. Det är sjukt med saker jag har även om jag rensar jämt.
Det är ungefär en miljon jackor, jeans & annat som måste bort. Nu ska jag bara ta mig för att slänga iväg det.

Vi har varit ute hela dagen & Alyssa planterade lite tomater, persilja & gräslök. Ja, det är väl sådant man förväntas göra eftersom alla grannarna är så himla duktiga. Vi kan ju inte vara sämre förstås.
Och jag som verkligen inte gillar tomater.
Jag vill ju mest bara bort härifrån nu. Det är inte roligt här längre.

Vi har haft besök utav Ann & sötaste Nathaniel ikväll också. Supermysigt! Det är väl typiskt att jag ska vara dundersjuk när hon får bebis, men nu äntligen är jag inte smittsam längre.
Alyssa var helt till sig & alldeles underbart söt mot honom. Nu får jag väl höra att hon vill ha en lillebror igen.
Det går knappt att förstå att de har varit så små. Pyttesmå ju. Och så väger dem ingenting.
Deras yttepyttesmå fötter & händer är ju helt fantastiskt.
Jag blev också helt till mig. Så underbart mysigt! Så länge jag slipper vaknätter & allt annat som hör till.
Det går alldeles utmärkt att nöja sig med det som är mysigt för att sen lämna över till mamma när det blir
gråt.
Så om du behöver lite sömn eller göra några ärenden så är jag absolut villig att ställa upp!!

Och älskling vet du vad?! Jag saknar dig & har förjävlig abstinens.
Det räcker inte med såhär lite utav dig.

Jag behöver mer kärlek. ♥
Jag saknar dig älskiipaijj.

Tror du vi kommer längre än såhär?

Jag vaknade ofantligt tidigt efter en ganska så sömnlös natt. Jag somnar & vaknar så det blir störigt.
Det händer liksom inte så mycket på nätterna så det blir rastlöst.
Den där penicillinen måste varit av killersort för fy bubblan vad huvudet känns lättare.
Även om det fortfarande gör ont så har säkert två kilo snor lossnat. Mysigt va? För min del är det.
Jag kan till & med gapa utan att det gör snuskigt ont.
Och om nio dagar ska kuren ha botat skiten & jag ska vara friskast i stan. Tror jag. Så jävla kul!

Idag är det fredag. Så jävla underbart? Jag vet inte? Det är iallafall slut på veckan, och dags för fredagsmys.
Eller fredagsrastlöshet. Fredags-vad-ska-vi-göra? Fredags-det-är-så-jävla-lamt.
Det är en hel helg att planera. Att fördriva, att ha tråkigt på.
Jag ska kanske slå på stort & försöka få lite barnledigt? Försöka vara lite social?
Försöka glömma allt det där som är jobbigt. Som tär på mig? Träffa folk som gör mig glad.
Det skulle jag behöva. Eller tänk om man bara hade kunnat åka iväg & mysa någon annanstans än hemma.
Lite ta-hand-om-sig-själv-tid. Det skulle jag behöva. Slippa tänka på allt som är jobbigt, det som tär.
Jag är så insnöad på allt som händer att jag knappt ens hinner tänka på något annat.
Nu vill jag ha lite roligt också.

Nu kanske jag ska ta & fixa till mig lite. Så att jag blir lite snygg, för jag är så förbannat osnygg nu, som vanligt.
Det känns ju lite fräschare nu när snoret håller på att utvandra.
Jag kanske kan komma på något att aktivera mig med idag också så att det blir en bra dag.
Det känns som att det kan bli det.
Och så ska jag försöka locka hit någon som kan underhålla mig.

Det gick okej idag. Jag dog bara lite. Så det var ju bra.
Nu får jag vänta & vänta & vänta.
Under tiden ska jag försöka att inte tänka, att låtsas som om ingenting.

Annars så är jag måttligt förbannad på någon. Inte så lite heller.
Det är provocerande sms som ska få mig att visa mitt hat.
Det är meningen att jag ska säga någonting som inte alls är till min fördel.
Men jag hejdades i sista sekunden, precis när jag var på vippen att skicka iväg något,
inte elakt men inte heller något bra sms. Det är konstigt hur mycket som kan skrivas i sms av honom.
Men hur lite han i själva verket vågar säga. Han förstod inte mitt agg gentemot honom?
Nehe? Inte så konstigt med en sådan hjärnskada tänkte jag skriva. Men det gjorde jag aldrig.
Det är inte lätt att förstå va? Det är svårt va? att erkänna för sig själv hur illa man har betett sig?
Det är jobbigt att inse sanningen & förstå hur mycket man har förstört.. Men nej, agg har jag inte.
Jag har hat. Det är big different. Stor skillnad om du inte kan förstå engelska. Pucko!
Det ska låta så fint nu när han ska till familjerätten & verkligen vill lösa problemen. Ack så fint det ska vara.
Men jag ser igenom alla ytliga försök till samarbete. Jag ville skrika ut hur problemet är han.
Jag vill banka in det i huvudet. Jag vill skrika hur jag absolut inte vill ha honom i mitt liv.
Men han fortsätter att nagla sig fast.
FAN helvetes skit.

Det är jobbigt hur hela huvudet gör ont. Hur det värker i tänder & bihålor.
Kanske börjar bli dags att svälja envisheten & gå till doktorn? Eller missbruka nässpray.
Jag får se imorgon.
Nu ska jag natta lilla Alyssa som konstigt nog är ganska så vaken trots en lång dag.
Lite mys nu då.

All we know is distance.

In the end everyone ends up alone.

Tjofadderittan vad jag är slut. Helt slut i rutan.
Jag håller på att sitta & somna faktiskt. För jag vaknade alldeles för tidigt imorse.
Tjugo i sju. Normalt egentligen, men inte när jag somnar först runt tre-tiden.
Jag har inte suttit ner en sekund. För jag har haft fantastiskt mycket att göra.
Ni förstår inte hur mycket saker jag faktiskt kan slänga. Jag kan sortera i evigheter.
Sparar det & nästa gång så slänger jag det, för har jag inte andvänt det så är det onödigt. Nu är det ordning.
Det är bara skor som jag har svårt för att göra mig av med. Men det är lika bra att rensa innan jag flyttar.
För den dagen kommer. Kanske snart? Vi får väl se.
Och så har jag bakat, jag bakar alltid. Det är kul att baka. Men jag är förbannat dålig på att äta det.
Kanske är jag så trött för att vi har spenderat hela dagen ute? Gud så kul det är att kratta. Not!

Nu ska jag pussas lite med sjuklingen här hemma.