Kan inte sova.
Min kärlek är mer än
bara ord tystnaden är
inte tillräcklig &
Jag räknar dagar och mil och summerar:
avstånd, saknad
och alldeles för många vinternätter.
Du är magiskt fin
men alldeles för mycket
inte här.
Och jag kan inte sova.
Jag vill ha mer.
Jag har varit sämst på att skriva i helgen.
Men jag har varit med den finaste älsklingen på jorden.
Det finns verkligen ingen som är som honom & jag vill bara ha mer hela tiden.
Jag vet inte hur jag har lyckats?!
Jag saknar sönder mig när jag inte är i hans närhet.
Och efter en helg så känns det ledsamt & jobbigt att behöva vara utan honom.
För även om han vann träningskläder- jag kallar det mjukisgrejsimojs som han envisades
med att ta på sig så är han underbarast. Alla vet att jag har fobi mot mjukis.
Jag tycker att det är bland det fulaste man kan ha på sig.
Och jag förvånar mig själv när jag faktiskt tycker att han är snygg ändå.
Och så gör jag saker som att sitta på någon fotbollsgrejs i hundra timmar för att titta på svettiga
karlar som gormar & hetsar upp sig. Men jag måste erkänna att det faktiskt är lite kul.
Det tar emot att säga det. Det enda som var lite sådär var alla icke-svenskar som luktade riktigt äckligt
efter en slapp match.
Och så är min älskade riktigt duktig. Jag tycker det älskiipaijj. Så du vet.
Det har varit supermysigt & jag önskar faktiskt att jag jämt kunde få sova bredvid honom.
För hur som helst så är det svårare att somna ensam & mycket tråkigare.
Jag kan inte göra annat än att älska honom & jag vet att jag kommer göra det länge.
Helst länge länge.
För jag har svårt att tro att det finns någon finare människa.
Helgerna går med andra ord alldeles för fort. Och ensamheten känns lite jobbigare.
När det finns någon som jag hellre skulle vilja dela tiden med.
Imorgon blir det att ordna upp allt som gått åt pipsvängen.
För jag kan bara erkänna att mycket har gått rent åt helvete efter att mitt knä fuckade upp.
Och för att gnälla lite så måste jag också säga att mitt knä är så fel, så fel.
För att vara ingenting så gör det förbannat ont & ser förbannat konstigt ut.
Sittkissare.
Och jag kan inte riktigt smälta hur det går till.
Nu ska jag försöka reda ut mina tankar, min besvikelse & min förvåning.
Det känns ganska så tomt.
Ingenting man gör betyder tydligen något.
Aoch
Ont ont ont.
Att det ska vara ett sånt förbannat helvete att slippa smärtan.
Jag behöver ordentlig smärtlindring.
Snö & smärta
Tjofadderittan vad det har snöat. Jag har god lust att göra bomben rakt ner i snödrivorna i trädgården.
Allt snöande tvingar mig till att skotta imorgon om vi ska slippa få snö ner i uggsen.
Det innebär mest problem för min del. Benarbete. Här handlar det inte om barnarbete.
Här handlar det om att jag måste använda mina ben. För man ska ju använda benen, inte ryggen har jag
fått lära mig. Strunt samma. Det är ingen som behöver komma in till mig, jag behöver inte gå ut.
Tror jag? Jo, jag måste ju se till att handla mat för jag har återfått min aptit & jag äter mer än vad en
gnu tuggar torrt gräs på savannen om dagarna.
Konstant hungrig är jag. Det börjar likna mitt gamla jag. Då jag åt minst sex gånger om dagen.
Nu äter jag nog fler. Iallafall denna veckan har varit katastrofal.
Annars är det väl mysigt med snö? Fast jag ser ju hellre att jag får ligga på en glassig sandstrand på
Bahamas med en drink i handen under en palm & helst med min förbannat snygga älskii också.
Och så jävla självklart med ett knä som inte tar död på mig.
Det är lite tröttsamt med snö nu. Så drömma får jag göra.
Jag har ätit depottabletter så att det nästan står ut ur öronen på mig & ändå så känns det som om
någon har kört över benet & sedan står med sin jätte rambokniv & hugger mig.
Eftersom det är emotionell smärta så hjälper nog inte tabletterna ändå. Fortfarande tycker jag det är ganska
udda att ha emotionell smärta i ett knä. Men vad fan vet jag? Jag är tydligen inte så modern att jag har
fått lära mig sådana saker på min utbildning. Men då ser jag hellre att jag har ont i mitt knä än i mitt hjärta.
Det hade känts lite mer livshotande faktiskt.
Nu ska jag se sådana där deperata hemmafruar. En sådan som jag aldrig kommer bli.
I'm a little ego.
Nu har vi tråkat i några timmar. Alyssa spelar wii, eller lyssnar om & om igen på alla sånger.
Jag föreslår att vi lyssnar på spotify istället. Men det passar inte damen.
Jag blir dödens trött att tabletterna märker jag. Det är negativt som tusan.
Och nu kanske jag ska göra annat än vara ego.
I don't know what to do with myself?
Här har ni den mest uttråkade människan i världshistorien.
Lite feber.
Tydligen har det inte varit såhär kallt sedan 1987. Det var ju roligt. Eller inte?
I vilket fall som helst så slapp jag bege mig ut imorse, det hade blivit lite knivigt med kryckor.
Alyssa har feber. Visst är det spännande?
Hon sa redan igår kväll att hon började känna sig förkyld. Imorse var det värre.
Hon blir som mig när hon är förkyld. Pipigt & tyck-synd-om-mig-gnällig.
Det värsta är att jag också känner mig dålig. Oväntat? Det är lika bra att få allt på en & samma gång.
Så jag får ringa & avboka det jag hade inplanerat imorgon & jag får lösa det jag ska göra på fredag.
För hon kan inte gå till dagis & hennes pappa kan inte ha henne. Det är ju alltid något.
Det jag ska göra på fredag är så pass viktigt att jag inte kan avboka det.
Alltid samma meckande för att jag ska kunna göra det jag måste.
Nu ska vi bara ta det lugnt. Hoppas på att det slutar snöa för jag måste verkligen handla.
Hur det nu ska gå till? I-landsproblem. Och räkningarna ska betalas.
Det var ju satan vad månaderna går fort.
Jag måste verkligen börja jobba snart.
Rastlös ända in i själen.
för mycket som håller mig vaken.
Nu fick jag tokspel på mitt knä & resten av benet förstås. Och att inte ha några snabbverkande
tabletter gör det hela svårare att gå & lägga sig. Depottabletter tar ju sin tid & hade jag inte mesat så
hade jag kanske inte haft så ont nu. Jag får skylla mig själv helt enkelt.
Jag har suttit & funderat på vad jag vill göra i helgen. För jag känner att jag behöver lite kul nu.
Det är ganska så tröttsamt att se samma fyra väggar. Att spendera sina dagar med att antingen vara
hos någon inkompetent läkare eller hos sjukgymnasten är inte heller speciellt top notch.
Men det är bara att gilla läget för stunden.
Jag satt & kollade Ticnet, mest för att se om det fanns någon kul standup eller annat kul. Men utan resultat.
Men jag hittade Lasses sommarturnéplan. Åh! Jag vill ha sommar nu. Det skulle vara ganska så fint.
Dock är det inte sommar till helgen & jag sitter fortfarande utan planer.
Det är inte så lätt att planera när jag inte vet hur smärtan kommer vara eller veta om jag kan få någon
att ha älskade Ally. Men jag behöver egentid för att bli lite bättre. Allt kan inte vara eländigt jämt.
Idag har varit mysig. Vi har haft riktigt bra Ally & jag. Inget trots.
Nu har hon ikväll har hon klagat över att det kliar på benen & jag har märkt två prickar.
Vattenkoppor? Måste vara det eftersom någon på dagis haft det & dom var vattenfyllda tills hon kliade ihjäl dom.
Jag är inte så insatt. Nu börjar hon snörvla också. Inte heller så bra.
Vi får se hur hon mår imorgon.
Jag tror att hon stannar hemma i vilket fall eftersom jag behöver lite kärlek. ♥
Men nu blir det film, tror jag.
Och om möjligt lite sömn? Jag skulle ge allt för att få sova en hel natt.
No more karma.
Jag vet inte hur man uppfinner en tablett som kan tiden? Som vet när det är dags att sluta verka.
Den här tabletten kunde iallafall inte räkna ut vad som är tjugofyra timmar
& jag är en feg jävel som inte vågar mig på att blanda heller.
Så nu får jag sitta med en jävla smärta igen. Dumma dumma knä.
Jag är trött på skiten. Trött på allt som innebär att jag inte kan leva sådär som förut.
Jag tänker onda tankar också. Eller kanske inte onda direkt, men dåliga i alla fall.
Det är så lätt för andra att ha lösningar på saker. Och ja, jag kanske är en stolt fucker som har shitloads med
problem att ta emot andras hjälp. Det är bara det att jag är envis. Det är inget fel i att vara envis,
det har ju tagit mig långt många gånger. Jag vet att många vill väl.
Men för mig är det en stor svaghet, det blir lätt ett beroendemönster & att bli beroende är att släppa in
andra nära inpå & visa alldeles för mycket.
Det blir så fel.
Hela jag känns så fel.
Jag vet inte riktigt var någonstans jag ska hitta en lägenhet? Jag vill inte sitta i någon småhåla på grund av
att jag en dag bara fick en fet blödning i mitt knä & inte kunde arbeta. Sugit. Som fan faktiskt.
Jag vill inte trängas på små ytor & ha smarta förvaringslösningar där jag får ha möblerna i taket.
Nej. Men en billig lägenhet måste jag ha. Men mina krav är höga & det vill jag lova att sjukpenning inte är.
Det är lite skillnad på trettio & tiotusen. Det är goodbye till alla fina måltider ute, all shopping what so ever,
det är ungefär som att vara en uteliggare som måste panta burkar för att få sig en kick.
Jag vill inte sälja min själ, för jag skulle inte få något för den.
Och min jakt fortsätter dag ut & dag in.
Frågan är vad jag gjorde? Vad gjorde jag för att få detta fallet? Jag har inte varit elak.
Jag tror inte på karma mer.
Och helt ärligt så tror jag inte på så mycket annat heller.
Jag väntar på slutet.
'cause we'll hold each other soon
How to say
How I feel
Those three words
Are said too much
They're not enough
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
I need your grace
To remind me
To find my own
All that I am
All that I ever was
Is here in your perfect eyes, they're all I can see
Ofta.
jag nästan blir trött på mig själv.
Ofta tycker jag det är ganska orättvist att
jag måste leva med abstinens trots att jag inte vill.
Men alltid är han det finaste som finns.
Faktiskt.
♥
Jag saknar.
Jag kände imorse att jag är så förbannat trött på alla dessa sjuka piller som min
läkare exprimenterar med på mig. Det ena utlöser det andra.
Jag har haft sjukt ont i magen sedan igår & om jag ska vara ärlig så är jag trött på alla biverkningar.
Jag funderar på att friskförklara mig, vill man vara frisk är man det brukade jag säga förut.
Nu går det inte & mitt vanliga jag vill bara komma tillbaka. Jag känner det.
Min rastlöshet finns där inne någonstans & jag vill göra så fruktansvärt mycket att jag blir snurrig.
Jag vill inte fundera så mycket som jag gör & jag vill hitta på en massa saker som nu är omöjligt.
Jag hade ordnat allting så bra för mig. Och nu får jag helt plötsligt tänka om.
Så förbannat skittråkigt.
Men i slutändan blir jag ju iallafall kriminalvårdare som jag så länge har pratat om.
Det är nog det enda plusset med hela skiten.
Förstår ni min saknad efter att få shoppa? Jag ser så mycket som jag bara vill ta under armen &
det skriker efter att få följa med mig hem, det är svårt när det kliar i fingrarna att ignorera mitt behov.
Jag har inte köpt ett enda par jeans på minst tre månader. Det har aldrig hänt förut.
Inga kläder har jag fått med mig hem. Eller jo kanske en tröja. Men inget annat.
Det har inte blivit några inredningsprylar, inga nya måsten, inga canvas & färger & inga klockor.
Jag gråter lite, för jag har aldrig tänkt på pengar. Det har aldrig behövts.
Här köper vi det vi vill ha.
Men jag är stolt över att jag faktiskt klarar det. Kanske enbart för att jag inte kan springa i butiker?
Jag har inte druckit vin eller cider. Jag har inte varit ute & varit social på hur länge som helst.
Det är väl märkligt hur jag har blivit en hustomte som sitter ner soffan. Jag som aldrig har använt min soffa
så flitigt har fått en favoritplats & jag vet vad som går på tv sådär efter tolvsnåret.
Det skulle vara omöjligt för ett tag sedan. Jag kan bli dödens sugen på att ta på mig high heels & snygga upp mig
lite så att jag inte ser ut som en white trash morsa & spendera natten i ett vinrus.
Sådär ibland.
Nu är jag ju allt annat än snygg.
Jag saknar att bara vara sjukt spontan & bara göra crazy saker. Nu vet jag hur mina dagar ser ut.
Det enda som avviker i mitt soffsittande är att jag går ut med jämna mellanrum för att jag måste
gå ner till affären. Det har hänt en sisådär fem gånger. Det är lite crazy nu att våga sig ut på hala vägar,
men in riktigt i min stil.
Ett knä- ett liv mindre.
Jag saknar mig själv. Min bekymmerslösa sida & kärlek till livet.
Jag kräker på onthet.
Att det ska gå så fort att tappa styrka är galet.
Jag gick ju ner till min läkare på den bokade tiden som jag fick utav sköterskan
som sa att min smärta var mental & emotionell. Det är shitloads med fuffens eller så är han bara i en annan värld.
Jag älskar väntetiden.. Hinner man inte dö av ålderdom så dör man av tristess. Nästan.
När jag kom in var det en praktikant med. Fine för mig för då går det inte att vara en dickhead.
Hon skulle undersöka mitt knä, men hon vågade inte riktigt eftersom jag hade så ont..
Men hon var iallafall trevlig & höll med om att det är något fel på mitt förbannade knä.
Hon kände att det inte var ett friskt knä bara hon la handen på knäskålen & den började knaka & gnissla &
hela den där fadderrittan som min knäskål gör nuförtiden.
Det värsta med det hela är väl att jag har sämre känsel i min fot. Jag märkte det i helgen.
Att det istället sticks i foten vid beröring. Det känns inte som vanligt.
Det undersökte Bengan, han stack med en sticka under tårna & jag kände det knappt.
Han drog med andra verktyg, det kändes såklart. Men foten reagerade inte på samma sätt som den andra.
Och det kändes absolut inte likadant.
Det är inte så att jag kommer att bli förevigt vanställd. Men min "skada" som jag inte har tydligen, har påverkat
hela mitt ben negativt. Allt på grund av dålig vård anser jag.
Men jag blev sjukskriven. En vecka. Där ser ni. Han har det verkligen som motto.
För en gångs skull lyssnade han på mig. Jag vet inte om det har med praktikanten att göra?
Men det skiter jag fullständigt i.
Vi pratade om mitt arbete. Det arbetet som jag inte kan gå till eftersom min chef inte vill ha mig sjuk där.
Han tyckte det verkade konstigt. Jag måste ha en rehabplan.
Han sa att man ska byta arbete för att man vill, inte bli tvingad till det.
Sedan spelar det kanske inte så stor roll att jag inte vill vara kvar där. Jag har såklart min säkerhet där.
Men jag vill längre.
Jag vill inte jobba nätter, sena kvällar eller helger. Iallafall inte så som jag arbetade. Var & varannan natt & alltid sena kvällar, aldrig slutade jag i normal tid. Jag har insett det nu att jag vill ha mer utav livet.
Inte bara arbete.
Men tills jag ska börja plugga i höst så måste jag ju ändå ha ett arbete. Annars blir jag tokig.
Och tydligen ska han ta tag i min chef också så jag får min rehabplan & får arbeta så som det var sagt.
Några timmar.
Han sa till mig att detta kommer ta lång tid. Jag har inte tålamodet.
Jag vet jag är usel på att ha tålamod.
Men idag fick jag iallafall lite respons.
Jag har inte hunnit med annat än att spendera min tid hos sjukgymnaster & läkare idag.
Jo en sväng på apoteket också för att testa nya tabletter.
Och så hämtade jag min älskade lilla Alyssa. Vi tog oss en sväng inom leksaksaffären & till
hennes besvikelse var inte Joakim där. Men en ny dockvagn kom hon ut med.
Handtagen var ju så bra & den var ju så skön att köra. Hon är knäpp.
Och jag var helt förbannat slut i kroppen efter att ha hoppat på kryckor hur mycket som helst idag.
Jag hittar inga lägenheter heller. Jag blir besviken.
Nu blir det bara lugnt. Har ont, är hungrig & dödens trött.
Sagan om hokuspokusdoktorer.
Jag gick som sagt till sjukgymnasten medan den lilla djävulen malde på i mitt huvud.
Det är nog alldeles för lätt som "sjuk" att se sig själv som ett offer.
Det enda man är offer för är dålig sjukvård som kräver att man själv får ställa dessa diagnoser.
Jag försökte att tänka bort smärtan, det går ju sådär kan jag meddela!
Inne i väntrummet satt där en kvinna som iallafall var tjugo år äldre än mig.
Hon frågade vad som hade hänt mig & så kom vi in på ett ganska så intressant samtal.
Hon hade också skadat sitt knä. Hon hade till & med fått sitta i rullstol vissa perioder.
Men försäkringskassan hade beslutat att hon kunde jobba. Hon hade fått byta jobb också såklart.
Hur i helvete kan någon förbannad kuk-verksamhet bestämma om man kan jobba eller inte om de inte träffar en?
Ursäkta mina svordomar. Hon hade fått förklarat för sig att det inte var läkaren som bestämde om hon kunde
eller inte, det är någon helt oberoende människa som aldrig ens har träffat personen det handlar om.
Jag kom in till min sjukgymnast & sa att jag vägrade göra vissa saker. Det går helt enkelt inte.
Hon sa att jag var tvungen att träna för varenda gång jag låter bli är det som att börja om från början.
Okej? Så det blir värre om jag inte tränar.. Till min förvåning blir det ännu värre om jag gör det.
Då skulle jag kunna ligga halvdöd hemma i nästan ett helt dygn & förbanna träning. Bita i kudden för att inte
börja böla över smärtan.
Jag sa att jag absolut inte kunde jobba. De människor som känner mig vet att jag aldrig skulle utnyttja
en sjukskrivning om jag inte kände mig så illa tvungen. Jag är inte arbetsskygg. Jag bara kan inte.
Jobbet har varit mitt allt ju. Och det ska mycket till om jag säger att jag inte kan.
Hon skickade ett meddelande till min läkare & till min husläkare men fick inte tag på någon utav dem.
Så hon sa att jag skulle gå ner dit för att prata med receptionisten.
Det gjorde jag, men hon var mer förvirrad än vad jag är. Hon förstod ingenting & frågade om jag hade bokat tid.
Nej, min sjukgymnast skickade mig. Och så fick jag ta en nummerlapp till en sjuksköterska istället.
Precis som om jag var sugen på att sitta & vänta på att deras kafferast skulle ta slut.
Efter en halvtimme kommer jag in till vad jag minns en trevlig man. Jag vet att han var bra med Alyssa när hon
hade lekt pyroman. Jag fick förklara åter igen vad som hade hänt, eller inte hänt rättare sagt.
Och jag nästan bad om smärtstillande. Jag har aldrig förbrukat så mycket piller som nu. Jag har nog redan förbrukat min årskonsumtion av panodil. Jag satt där & skakade utav smärta efter sjukgymnasten.
Det är inte det att jag har blivit beroende fick jag förklara. Jag har ju inte fått några sedan jag var hos ortopeden.
Jag sa att det inte var något jag ville, men att jag är så illa tvungen för att orka med.
Det är inte normalt att behöva plågas sa jag & det är sinnessjukt att ni som doktorer, läkare & sjuksköterskor inte
kan se till någon annans bästa. Han bokade in mig hos Dr Bengan. Inte direkt det jag ville.
Vi känns inte som kompisar längre då jag har dumförklarat honom. Kanske inte öga mot öga. Men i tysthet.
Sjuksköterskan. Den trevliga mannen förklarade att det fanns olika sätt att dämpa sin smärta på.
Det fanns läkemedel. Ett alternativ. Det vet jag redan ju. Och det fungerar iallafall till den grad att jag som
människa också fungerar lite bättre.
Han sa att det som gjorde ont nu var mental & emotionell smärta. Okej, så min mentala & emotionella smärta har förflyttat sig ner till mitt knä. Lustigt ställe att ha emotionell smärta på. Fast det är klart, jag vet inte var den ska sitta?
Han predikade om att jag måste fokusera på något som jag tycker är roligt. Han frågade om jag tyckte om att läsa.
-Ja, svarade jag men det kan jag ju inte göra tjugofyra timmar om dygnet??
-Nej, svarade han men då får du göra något annat du tycker om?
-Allt det jag tycker om innebär ju faktiskt att använda mina ben, det är väl därför jag fått dem?
-Du får försöka att tänka bort smärtan, om man inte gör något annat hamnar all fokus på ditt knä
& då är det inte så konstigt att du har ont.
-Jag gör annat, det jag kan. svarade jag. Det är inte så att jag ligger & tycker synd om mig själv.
Men efter två månader så är det ganska så svårt att ignorera det onda. Det gick bra i början sa jag.
Det är bara det att nu är den så intensiv att vad jag än gör så kan jag inte ignorera den.
Jag tycker faktiskt att det var mest hokuspokus. Han kallade det en parentes att tänka på.
Att lära sig att hantera smärtan så att det gick att leva med den. Det borde jag som arbetade inom vården veta.
Men jag kontrade med att jag hellre tar smärtstillande än att tro på magi som inte finns.
Absolut kan jag hantera smärta. Men det finns också en gräns. När den begränsar precis allt så är det väl inte
riktigt rätt? Men nu har jag iallafall fått klarhet i att allmänvården är ett jävla hittepo.
ironic?
Det har nog inte hänt på väldigt länge eftersom mina nätter oftast är vakna.
Oftast så somnar jag inte förrän det börjar bli morgon.
Det första som känns är ju mitt jävla ben & jag får nästan lite panik över att veta
att jag måste dras med smärtan resten av dagen.
Det är sinnessjukt. Det är sådant som tär på en.
Jag trodde inte att det skulle göra en sådan skada på mig som person.
De som måste stå ut med sådant här i flera år & fortfarande orkar är minsann bättre än mig.
De som måste slåss för sin rätt & sin onthet får nog mer respekt av mig nu än vad de fick förut.
Det går nog inte att förstå någonting som man själv inte känt.
I see that now. Och jag som hade MVG i alla sådana där skitämnen om förståelse & hela fadderittan.
I alla fall så gav jag mig fan på att gå till den där sjukgymnasten som enligt alla
läkare & hela förbannade allmänvården ska hjälpa mig. Jag kommer bli bra om ett halvår eller så.
Under tiden ska jag jobba halvtid & med andra ord släpa benet efter mig & torka röv med kryckorna.
Hon hjälper mig bara till att få mycket mer ont, genom att ge mig störda övningar som känns som
om jag kommit till helvetet. Hon bokar tider till mig som om jag vore hennes enda livlina, ett försök till
att hålla sig fast inom den hemska allmänvården. Bara det är ett heltidsjobb att gå till henne ju.
Hur ska jag hinna arbeta också? Nu har jag ju fler pass hos henne än vad jag hade på jobbet under en vecka.
Och ett förbannat frikort som suger ganska fett. Det var ju till ingen nytta & jag kommer ju inte
få någon användning utav det eftersom jag är frisk.
Istället får jag betala för en annan sorts vård, som sägs vara bättre. Som inte har pressen på sig att
underhålla hela landets befolkning & göra besöken lika korta som en skolrast i ettan.
Nu ska jag snart bege mig mot det där helvetet. Inte frivilligt, men något i mitt huvud tvingar mig.
Den lilla djävulen som bor nere vid min ankel på foten vill att jag ska plågas & jag kanske ska
passa på att säga till henne att jag inte kan jobba? Ser du? Jag kan ju inte ens gå normalt.
Jag hoppar på ett par extraben till kryckor som gör mig lite sådär handi-kapad som killen på Comic Land.
Jag ska fråga om hon vill vara mig en vecka, så jag kan vara sjukgymnast & ge folk onormala övningar
att utföra medan hon skrattar belåtet inombord för att hon får plåga.
Jag ska berätta att min chef inte tillåter mig att jobba förrän att jag är bra, så nu kan jag kalla mig
arbetslös? Trots fast anställning. Hur går det till?
Hej underbara värld. Och godmorgon måndag.
Dying.
Jag har lyckats att få riktigt ont igen & allt jag vågar mig på nu är panodil.
Det hjälper ungefär lika mycket som ett sockerpiller. Trist.
Annars har det varit en mysig helg. Jag hade ju en tanke om att låsa in
mig själv hela helgen för att jag mest velat dö av smärta.
Hela fredagen var jag i upplösningstillstånd. Näst intill galen utan att överdriva.
Älsk vet hur han ska rädda liv. Jag orkade iallafall ta mig igenom helgen utan att
tjura alldeles för mycket & utan att gråta av uppgivenhet & onthet.
Och när helgen nu närmar sig sitt slut så saknar jag mest.
Jag kan faktiskt inte få nog utav honom. Och jag vet att jag har varit ganska så otrevlig.
Förlåt.
Nu ikväll har jag fått spendera lite tid hos mamma för att inte dö av tristess.
För att slippa tänka på allt jag måste ordna nu när veckan närmar sig måndag igen.
Vi tittade på "I en annan del av köping" & jag kan faktiskt inte låta bli att skratta.
Och Linda sa en ganska bra sak. -Man får inte glömma pussarna, inte ens på söndagarna.
Men Tobbe är den som är roligast. Han svär ju mycket mer än vad jag gör.
Imorgon är det dags för sjukgymnasten igen. Och jag har redan ångest över det.
Jag vet att det inte kommer att gå bra. Jag vill inte ha mer ont.
Det är plågsamt & det gör allting så mycket värre än vad det hjälper just nu.
Synd bara att ingen förstår det.
Jag måste ringa min läkare också. Det är inte så mycket roligare, för han är ungefär lika smart som en sillburk.
Och det där med att jag måste stå på mig hjälper tydligen inte.
Vissa är bara så inkompetenta att det är sjukt.
Jag ska ringa runt & höra om det finns lediga lägenheter & om det finns möjligheter till ett snabbt byte.
Antagligen får jag ju byta ner mig ganska så rejält, men det är smällar som jag måste ta.
Allting ger mig bara lite mer ångest.
Nu ska jag försöka att inte tänka så mycket på allt skit.
Jag ska försöka stänga av hjärnan som jag ändå har lyckats med ganska bra denna helgen.
I'll be back.
Det är förbannat tråkigt att vara ensam. Helt ensam.
Men nu ska jag göra annat.
I'll be back later.
Saknar min älsk.
Men vad?
För idag känner jag för det.
Halva dagen har redan gått & ingenting har hänt.
Förbannade söndag.
Dödens.
Men det var ju tack vare min älskipaijj. Annars hade jag nog faktiskt varit på gränsen till ett bryt.
Det gör fortfarande ont, men jag lever iallafall.
Det är inte normalt att ha så ont, jag hade nog behövt en sjukhusvistelse för att
få ordentligt smärtstillande, eller för att få något alls.
En akutvistelse var nära. Jag var i upplösningstillstånd.
Men jag är inte ond längre iallafall.
Nu ska jag leva lite till. För just nu kan jag.
Attans vad skitont det ska göra.
Nothing more to say.
Aj.
göra mer ont än vad jag redan hade & utan smärtstillande så vill
jag bara lägga mig ner & dö. Ja, faktiskt känns det så. Löjligt att säga.
Läkarna tycker om att plåga mig till vansinne & varenda gång det svartnar
för ögonen av smärta blir jag lite mer förbannad.
Jag ringde & avbokade tiden en halvtimme innan så det förvånar mig
inte om jag får en räkning nästa gång jag ska gå dit.
Mamma lämnade Ally på dagis & sedan det har jag mest funnits.
Jag mår riktigt dåligt idag. I kroppen, fysiskt.
Motivationen som jag behöver idag existerar inte.
Men dickhead förstörde allting ännu mer. Att det aldrig finns något slut?
Eftersom det verkar så svårt att förstå att vissa saker ingår i ett föräldrarskap
så är den stora frågan om han ska vara det?
Man får inte ta livet av någon, men jag får väl lov att tänka det?
Jag är inte sugen på bråk. Jag kände redan när hans första förbannade ord kom ur hans
mun att jag skulle go insane. Jag vet att jag skulle säga saker som jag ångrar.
Hamna i hans nivå ungefär.
Jag tänker taktik. På hur jag ska vinna det som redan är en självklar seger.
Jag låter inte mitt hat visas.
Jag orkar minsann inte skriva mer & jag vet inte varför jag skriver alls?
Nu är det ju förjävligt
Tillbaka till helvetet
Nu ska jag snart iväg för att plågas ytterligare.
Den där sjukgymnastiken gör det sjuttio resor värre. Faktiskt.
Det är jobbigt att kliva upp när det första jag känner är smärtan.
En sådan smärta som söker mig. Som får mig att nästan svimma.
Jag trodde jag skulle vänja mig.
Men det är mysigt att få lite morgonmys med Alyssa.
Jag förstår bara inte hur hon orkar hålla ett sådant tempo på morgonen.
Vi ska stava, läsa & hoppa runt.
Nej, snart till helvetet.
Are you drowing your fears?
Jag har världens bästa älskling, men jag beter mig jävligt illa.
Förlåt. Förlåt. Förlåt.
♥♥
Du är alldeles för bra för mig. Du förtjänar bättre & finare.
Idag har varit en ordentlig fixardag. Men den har bestått av kyla & mycket
hoppande på kryckorna så jag har dödens ont i hela kroppen.
Mitt knä ser ut som en tennisboll & jag är så förbannat nära till att börja gråta.
Får man lov att ha så ont? Är det normalt att plågas?
Den fjärde ska jag få komma till en specialist. Jag tror inte det blir bättre,
men eftersom alla nu är så trötta på mig & mitt sämsta humör & gråt så
får jag ge det en chans.
Självömkan är vidrigt, men jag drunknar i det. Allt som inte borde tänkas på
tänks om & om igen. Det finns nog inte ett rätt med mig just nu.
Jag måste försöka hitta billigare boende, dra ner på allt som jag tycker om
& egentligen lever för. Inte konstigt att att min värld är ur funktion just nu.
Av ett förbannat knä ska allt jag byggt upp förstöras.
Och ja, snart är det väl jag som bryter ihop som ett litet barn??
nu ska...
Kolla varifrån!
nu ska vi fika på semla. Fint skit.
You've been asking me to bleed
I should not be surprised.
I should have seen it sooner.
Don't you see, don't you see, that the charade is over?
And all the "Best Deceptions" and "Clever Cover Story" awards go to you.
So kiss me hard 'cause this will be the last time that I let you.
I'd rather say nothing
Ex
Ja, ex som i expojkvänner eller exflickvänner?
Är det hett inne att jämt prata om dem eller pratar folk om dem för att de stör sig?
Det är oräkneligt många som ofta eller alltid tar upp sitt ex som exempel.
Eller som berättar saker som kanske inte ens ligger i någon annans intresse att veta.
Jo, det är jättespännande att veta att ditt ex hade storlek trettiosex eller fyrtiofem i skor,
eller att hon/han var bra på att stoppa tamponger i näsan.
Det är jätteintressant att att vissa saker var på ett visst sätt när ni var tillsammans.
Men för helvete. Bli tillsammans igen då om allting ska jämföras med ett ex.
Ett ex är väl ändå ett ex av en anledning.
Vill ni minnas alla de ljusa stunderna med era ex kan ni väl för tusan göra det i era små huvuden?
Jag vet inte vilken relation folk har till sina ex.
Men oftast är man väl inte bästa vänner?
De stackars få satarna som fått äran att bli mina ex är mina ex för att dem inte passade mig någonstans.
Dem gjorde ju fler fel än rätt om vi ska vara snälla.
Jo, jag har ganska så höga krav på hur en man ska bete sig & sättet att vara på.
Sen att jag gjort mina misstag, det behöver vi ju inte gå in på. För vet ni?
Det är gone, långt åt helvete förträngt & kastat ner i någon jävla källare som Fritzl sitter i?.
Jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag verkligen har fallit för någon.
De gångerna är två. Jag är alltså riktigt kräsen.
En gång var för sisådär hundra år sedan då jag knappt hade levt alls.
Jag ser fel med en gång. Efter några timmar kan jag räkna upp minst hundra brister.
Störmoment.
Det finns alltså bara två som hållt måttet lite mer än för stunden.
Jag är inte heller perfekt. Jag kan räkna upp hundra brister på mig själv också.
Men alla har vi ju inte samma tycke.
Jag anser att ex inte behöver pratas om.
Om det inte är något som rör någon speciellt.
Jämför gärna andra pojkvänner eller flickvänner med exen, det är ju faktiskt ganska smakfullt att göra det.
Eller inte?
Om jag skulle jämföra män med andra män så är faktiskt den ena värre än den andra & många gånger så skulle jag kunna kräka på deras förbannade tatty smak.
Inte konstigt att min uppfattning är lite skrämmande, jag har stött på några rövhål.
Men jag vet inte vad det är som är så förbannat kul att prata om ex?
Det enda jag tycker är roligt är när jag väl insett hur jävla dum
i huvudet jag var som ens la ner en tanke på personen.
Med barn tillsammans är det svårare. Det ger mig extra rysningar.
Visst att man ska kunna prata om ex, om dem envisas med att inte sluta existera är det svårt att
undvika att kräka lite på dem.
Ibland måste man kräka helt enkelt för att känna sig bättre.
(Dom var ju fel. Riktigt fel.)
Men inte jämt. Inte i varannan mening. Inte varenda gång man lyckas öppna truten.
Jag tycker det är jobbigt. Jag vrider mig av obekvämlighet när jag hör namn på ex.
Jag vill aldrig aldrig höra något om dem.
Helst inte överhuvudjävlataget.
Och med en flickvän/pojkvän to-be är det kanske inte så värst häftigt att
dra upp saker som ni gjorde när ni var ihop. Eller berätta saker som inte är relevant att berätta.
Som att hon/han gjorde så eller så eller så eller så...
Mhmm hade jag sagt & vänt ryggen till.
Jag tror inte då att personen som berättar allt det här riktigt har kommit över exet.
Gulligt & förbannat sockersött. Men absolut inte redo för att börja om.
Jag är inte bekväm i när vänner pratar om ex heller.
Absolut inte när det finns någon ny med i bilden. Vad är meningen då?
Hade dem inte gått vidare, glömt den där personen vi kallar ex?
Och när andra nämner ens ex i närheten av någon ny.
Ska vi kalla det brist på respekt eller bara jävligt dumt?
Jag skulle aldrig i hela mitt liv ta upp någons ex när det finns någon ny med.
Det är inte direkt något att skryta om?
Om det är så intressant att prata om, så prata om era egna jävla äckliga ex.
Inte mina & inte framför någon annan.
Och varför nämna dem vid ex? Varför inte använda namn.
Är ni stolta över att ni har ex eller är det för att klargöra att ni inte riktigt är färdiga med dem?
Att kalla dem vid namn känns fortfarande känsligt? Det blir mindre personligt med ex.
Nej, jag är inte fröken hjärtlös. Men jag har ingen större lust att prata om
någon som inte längre har någon större betydelse i mitt liv.
Jag hade kunnat betala för att få radera vissa människor helt ifrån mitt förflutna.
Egentligen så ger jag fan i allt vad ex är.
Jag kan låta folk prata om sina ex. Det är ju roligt att ni har några.
Kallar ni alla ex? Hur många ex har ni yttrat er kärlek till?
Hur många gånger har ni varit kär i kärleken? Och hur många gånger har
ni blivit tvingade till att försöka känna något för att inte vara utanför?
Hur många har ni sagt att ni älskar? För ni vet att älska är stort.
Och ex är jävligt smått. Men det verkar så viktigt för så många andra.
Vi kan.
Idag har vi kämpat med att försöka fixa nytt bättre internet till mig.
Det visade sig vara lite svårare än vi trodde & först efter att jag hade
ringt elbolaget funkade det. Det var bara att damma av internetuttaget,
sitta & hålla sladden. Spännande? Till slut fick Anns bror komma iallafall
& innan han ens hade hunnit sätta sig ner hade han fixat det.
Det som hade tagit oss några timmar tog honom två sekunder.
Fast vi hade ju gjort allt förarbete förstås.
Jag börjar bli trött nu. Den där smärtan tar ju ut mig totalt.
Dessutom har jag haft dödsont i magen också.
Kanske inte så konstigt egentligen? Det är mycket att tänka på.
Men jag har nästan helt bestämt mig redan.
Jag kan inte stå för den dåliga vården, så nu känns det mest
lägligt att gå vidare. Att börja om på nytt.
I mina planer ska det hända mycket. Varför inte börja året med
en förändring som ger mig bättre arbete? Ta tag i det som jag aldrig
varit riktigt nöjd med & gå vidare?
Imorgon får vi se vad som sägs. Jag kan ju om jag vill.
Jag måste sluta tvivla så mycket, sluta analysera allt in i minsta detalj.
Men det är fortfarande något som stör mig.
Och jag tror att det kommer bli värre. Så hur ska jag lösa detta?
För det är antingen ha kakan, eller kasta kakan långt åt pipsvängen.
Vilket tror jag själv på?
Finns det något att få utav det? Eller är det redan över?
Dickheads & lite bättre humör.
Jag är obotligt trött på dickheads. Eller ja, jag känner nog bara en dickhead
som is still alive. Igår kräkte jag av mig lite för mycket & jag kan inte vara
tillräckligt irriterad på skadeglädjen, på hans gottande över att lilla liten går
på smörandet om nya saker. Kan jag så ska tydligen han också kunna.
Bara det att i slutet av månaden får jag ett samtal då jag helt plötsligt duger
& får frågan om jag kan låna ut pengar. Sug röv!
Jag tåler inte hans tonläge när nervärderingarna om mig som person kommer,
jag kräker på sättet att säga till Ally att mamma är dum, så kan hon ju inte göra.
Jag ska köpa det & det & det.. Det går inte att köpa ett barns kärlek som han så
fint försöker & det är helt förbannat fel att säga att jag är dum.
Det är ett fett rop från honom att försöka få lilla liten till att älska lite mer än nu,
att föredra honom framför mig. Ensamhet, dumhet & jävligt omoget.
Jag sätter gränser. Det är kärlek. Jag lär rätt & fel. Det är uppfostran.
Jag lovar inte saker jag inte kan hålla. Det är lågt.
Annars så vaknade jag med världens magont. Lite magsår. Jag hade migrän.
Brist på mat? Jag har nästan helt slutat ge min kropp energi.
Det går bara inte ner någon mat. All fokus ligger på att försöka förtränga smärtan
som driver mig till vansinne. Igår kväll kunde jag knappt gå, jag höll på att
svimma av smärtan.
Men idag har jag försökt att vara lite mer produktiv & få saker gjort.
Även om det bara är hemifrån så har jag fått lite mer information om saker &
anmält mig på saker som jag måste gå dit för att bekräfta.
Men det ska göras imorgon när Alyssa inte är hemma.
Dessutom så snöar det förjävligt & jag beger mig inte ut för att göra stunttrick
med mina kryckor.
Min huvudvärk är kvar, inte lika illa som förut. Zoomig kanske hjälper ändå.
Jag ska få lite mer experthjälp senare hoppas jag på. Jag är kanske inte så
grym på vissa saker ändå?. Eller så är det bara helt fel sladd. Ja, det måste vara så.
För själva grejen är ju hur simpel som helst.
Men det är tur att jag har några expertvänner. Eller alla mina vänner är experter.
Alla på olika saker.
Nu- göra läxa med Alyssa. Läsa & skriva.
Snart kan jag inte ha några hemligheter här hemma.
Hon försöker läsa allt.
Lonely
Tack för det fina stödet från er. NOT!
Det är lätt att säga till en annan människa vad de borde göra.
Men ni vet inte hur detta tär mig itu, va?
Jag känner mig faktiskt ganska så ensam.
Det är alla mot mig.
Och snart kan jag faktiskt inte hålla mig ifrån att gråta.
Leave me alone, I'm lonely.
Rough love
What do you feel? For real?.
And why?
Ja, man kan väl få undra lite här i världen?
Annars tycker jag faktiskt mest synd om mig själv. Man får tydligen lov att göra det.
Men bara emellanåt, aldrig hela tiden.
Jag är inte den som brukar tycka synd om mig själv, det gör bara mesar.
Jag är en mes nu. Fett mycket mes. För jag har så in i dödens ont att jag skulle
kunna gräva min grav redan nu.
Jag som skulle sluta gnälla. Annars får jag väl snart på käften.
Min mamma är orolig för mig, hon tror jag behöver hjälp.
Hon vill att jag ska prata med någon.
Om vad vet jag inte? Vad finns det att prata om? Vädret? Snön? Eller kanske att
någon annan alltid får min post?
Vad hon inte förstår är att jag ger upp för att ingen lyssnar på mig.
Hur jag än tjatar på sjukgymnaster, läkare & allt fadderittan det nu än må vara
så lyssnar ingen.. De hör kanske. Men de registrerar inte.
Gör si, gör så. Det går över. Och jag vill mest av allt skrika åt alla att hålla käften.
Men jag överlever. Det är rough love
Ja där ser man.
får någon sjukpenning av försäkringskassan.
Det har redan varit kukhelvete att vara sjukskriven
Hej- sälja sin själ, flytta & vara mindre än ingenting.
Hej- gråta lite, få ångest & vilja slå någon på käften.
Syns det inte, finns det inte
Igår kväll orkade jag knappt med mig själv.
Jag är plågad. Och jag skulle kunna gråta vilken sekund som helst.
Jag som inte ens gråter över spilld mjölk har blivit en sjuhelsikes
svag & uppgiven människa.
Jag har ONT. Så ont att det nästan borde vara omöjligt.
Inga smärtstillande. För plågsamt ska det vara.
Sjukvården ska inte vara förstående. Och inom sjukvården arbetar jag.
Vilket skämt. Jag står inte för den dåliga förståelsen eller hjälpen.
Det vrider sig, det knakar, det hoppar som det själv vill i mitt knä.
Men vet ni? Jag är frisk. Jag är nog friskare än många andra dessutom.
Syns det inte, finns det inte.
Jag har hög smärtgräns. Jag tåler mycket.
Men efter två månader av konstant smärta så blir det lite för mycket.
Hela jag har påverkats negativt.
Att se något ljus i en förbannad tunnel är inte att tala om.
Jag fasar för att det ska dra ner mig ännu mer.
Att kämpa i motvind är förbannat jävla fel.
Kick me while I'm on the ground
Hej&hejdå
Ville bara säga att denna flickan faktiskt lever.
Och hon älskar sin mamma, Elvis, sin Pojkvän & Alyssa & mycket annat.
Men jag är tjurig, gnällig & alldeles för mycket inte mig själv.
Ett litet farväl.
Jag blir tokig på mig själv.
Varför kan jag inte bara erkänna att jag
inte mår okej.
I have never been there before.
Jag överlever väl detta också. Men det är inte jag.
Jag är inte den som lägger mig ner & mår dåligt,
det finns knappt i min värld.
Men det slog mig att jag inte varit mig själv på ett tag.
Men jag kommer tillbaka när jag övervägt om vissa tvivel
& när jag kan andas glädje igen.
Jag behöver förstå varför & om jag är rätt.
♥ kärlek till några. Vi hörs.
Sämst igen.
världshistorien denna helgen.
Det har verkligen inte varit min mening men
allting har faktiskt bara känts som skit.
Jag kan inte heller riktigt säga varför?
Det är alldeles för mycket som jag tänker på.
Som jag tvekar på, som jag måste komma underfund
med om jag verkligen vill ha eller klarar mig bättre utan?
Det är mycket jag irriterar mig på & det tär nog
mer på mig än vad jag vill erkänna.
Jag är uttråkad, rastlös & jag har absolut ingenting
att göra. Ensamt är det, men samtidigt är det kanske
bra? Det är en sjuhelvetes dålig söndag med andra ord.
Och jag behöver ju inte förstöra den ytterligare med
allt mitt gnäll.
Så det är typ. Fuck me.
sämst
Jag har annat för mig.
Men jag känner mig inte tillräckligt bra ändå.
Lite glädje.
på min dörr. Snacka om att jag är populär idag.
Eller så är det bara en ren slump att alla ska komma
på en & samma dag.
När jag öppnade dörren så blev jag både förvånad & glad.
Där stod Saras pappa. Vad roligt!
Han hade varit ute & gått en sväng & passade på att
hälsa på här. Så jag fick snabbt sätta på kaffe & vi snackade
en stund. Efter allt det han har varit med om så tycker
jag att han är i bra skick. Han ursäktade sig själv för att
han pratade dåligt, men jag förstod.
Han hoppade lite mellan saker vi pratade om, men det var
absolut inga problem.
Jag är glad över att det har gått så bra som det har gjort.
Och tack för besöket. Det gjorde faktiskt min eftermiddag
ännu bättre & jag blev glad över att han tänkte på mig &
på att komma hit.
Och för både hans & för Saras & alla andras skull är jag
glad för att han har kommit hem & repar sig.
Och han sa själv att han mådde bättre nu & ska göra allt
för att bli återställd. Det känns ju bra.
För Saras skull är jag glad, för jag vet hur illa hon har mått.
Det har varit mycket för henne att stå i & det är det fortfarande.
Men det är lite lättare nu när han är hemma.
Jag ville mest dela med mig av min glädje.
Och berätta att jag alltid kommer finnas för dig Sara & för dig Kenneth.
Ni är fina människor.
Knackande män
Nu har det varit fullt upp hela dagen.
Jag har lite små problem med att få tag på min chef,
men det är som vanligt med andra ord.
När vi hade gått för att hämta min sjukskrivning så
har dem lunchstängt. Yey! Hur kan en vårdcentral ha
lunchstängt egentligen? Vi fick vänta helt enkelt för
annars hade jag ju inte fått den idag. Inte för att jag ens
har tittat på den, det är ju inget spännande direkt.
När vi kom hem hade jag dödens ont i mitt knä.
Återigen så kan jag faktiskt inte förstå att det inte
är något fel alls, är det normalt att ha ont om det
inte är något?? Det brukar ju sägas att det är ett
tecken på att något är fel när man har ont.
Tydligen är jag one of a kind. Så jag fick faktiskt ta
en smärtstillande för att orka stå ut.
Det var ju precis det jag inte skulle göra eftersom jag
inte får fler utskrivna. Frågan är varför?
Bara för att inkompetenta läkare inte hittar något så
tar det ju inte bort smärtan. Aja, orka?
Alyssa skulle tvunget gå ut med Svea så vi fick bege
oss ut i den förbannade isande kylan igen.
Attans vad kallt det är. Jag hade tur eftersom Alyssa inte
tyckte det var så kul att gå ut med henne.
En katt i ett koppel är väl ingen spänning?
Jag vågar inte bli som mamma som gör av med katter som
hon passar. Det är ju trevligt om de kommer hem & har
sin katt kvar.
För en stund sedan kom det en man & knackade på dörren.
Jag vill nästan jämt bara smälla igen dörren när det står
okända människor som presenterar sig.. Oftast kommer dem
från Jehovas eller så är det någon försäljare som ska pracka
på en mycket skit. Men mannen som stod där skulle mäta lite
fukt & grejer i badrummet. Det börjar närma sig renovering nu
& jag har fortfarande inte kommit på var jag spendera tre veckor
av mitt liv under tiden?
Han berättade att dem skulle byta precis allt. Yey säger jag.
Och så får jag grått golv. Wonderful. Dessutom kommer jag att
kunna sätta in en tvättmaskin i badrummet, vilket jag mer än gärna
gör. Jag glömmer ju antingen bort min tvättid eller så tvättar jag
inte själv. Har jag en hemma kanske jag får för mig att stoppa in
en maskin tvätt? Han sa att de kommer renovera så att det passar
mitt stuk i lägenheten.
Men det innebär också en hyreshöjning. No shit sherlock.
Jag var fräck & sa att ni kan tamej fan komma på alla möjliga sätt
att höja hyran på. Mitt dörrbyte kommer också höja hyran.
Även min blandare i köket bytar dom ut. Tack äntligen slipper jag en
sådan ful blandare. När jag lämnade min tretusen kronors blandare
i min förra lägenhet grät jag nästan. Och mamma som lovade att köpa
en ny har fortfarande inte gjort det.
Men det var ju ett bra avslut på denna eftermiddagen.
Nu ska jag fortsätta min städning & känna om min tavla har hunnit
torka lite. Jag har ju fått världens idé. Om det blir bra det vet jag
inte förrän jag ser det färdiga resultatet.
Om någon jag inte alls känner.
Det tog ett tag för mig att somna inatt.
Att passa katt borde vara ganska så lätt men
jag har nog tamejtusan lite fobi.
Hon gick runt & jamade länge. Och allt det där
tassandet är jag inte van vid.
Imorse började hon i tid, hon gick runt & jamade
som om det gällde livet så jag skickade upp Alyssa
för att se vad katten gjorde. Jag är lite rädd.
Nu har jag iallafall kommit fram till att djur inte är min
kopp thé. Och så kliar det lite för mycket i ögonen &
resten av ansiktet, not so good.
Alyssa tyckte att vi kunde skicka upp henne till mormor
för efter en timme var det inte kul längre.
Då har vi löst det där problemet med att vilja skaffa djur.
Alyssa får nöja sig med andras.
Jag tackar för Lisas fina kommentarer. Jag ska erkänna
att jag faktiskt många gånger har undrat hur någon
utomstående kan kommentera utifrån det som går att läsa,
om vissa människor & arbete & hela fadderrullan.
Men nu förstår jag hennes tankar, hennes ord.
Jag har rannsakat bland människor som har omgett mig &
insett att dom inte gjorde mig gladare. Nej, dom har ingen
utbildning som är att hänga i granen & är inte heller intresserade
utav det. Jag däremot vill inte fastna i samma slentrian
& nöja mig med det lilla. Där är skillnaden & det är lustigt att
någon annan kan se det före mig. Men det är väl så att man
blir lite blind för allt som pågår runtom en. Jag tänker efter före
när det gäller vissa val i livet numera, jag fick växa upp långt
innan & visst kändes det tungt att bli pratad om när Alyssa låg
i ugnen & efteråt. Var jag inte lite för ung? Men vet ni, jag har
så mycket mer fördel av det idag. Jag måste inte rusa in för att få
en medelklassig Svenssonfamilj. Jag kan göra i princip vad jag vill
nu. Jag har insett att jag vill ha lite mer kunskap om så mycket
att jag faktiskt nu väljer att läsa vidare.
Oavsett om jag väljer högskola på distans eller inte så kommer jag
att fixa det galant. För jag känner mig själv.
Att ge upp något jag påbörjat är inte min grej. Avslutade saker is the shit.
Och jag kan ibland undra om avundsjuka verkligen kan få någon
att må bra?
Och nej, jag nöjer mig faktiskt inte med något medelmåttigt & tack för
det Lisa! Jag kan förstå nu allt det du har skrivit.
Nu ska jag hoppa in i duschen. Mitt dumma fanskap måste
bege mig ut för att hämta min halvtidssjukskrivning.
Med Alyssa & med kryckor. Undra hur i tusan det ska gå.
Men jag löser ju det mesta. Och idag mina vänner är det fredag.
Då är det dags för fredagsmys.
Monster
Jag har inget bättre för mig nu. Nästan pigg.
Mitt vilande för några timmar sedan gjorde susen.
Dock är det inte bra, för det är svårt att aktivera
sig såhär på kvällen.
Svea ligger & stirrar på mig, det är läskigt med djur.
Det kliar i hela ansiktet & jag tror minsann att det
är en allergisk reaktion. Mina ögon är värst.
Så nu sitter jag & lyssnar på Alicia Keys, mucho bättre
med hörlurar. Jag har en ansiktsmask som påstås vara
från döda havet & kostade lite mer än H&M's som Kissie använder!
Jag får helt enkelt hoppas att jag inte också dör.
Jag har fixat naglarna som säkerligen inte
kommer vara lika snygga imorgon. Jag har gått på som
en tok på mina fötter. Jag fick nästan lite ångest när
läkaren bad mig ta av mig strumporna igår.
Hela jag ville mest krypa under britsen & gömma mina fötter.
Så läskigt tycker jag att det är när någon tar på mina.
Fast det kan ju vara skönt med fotmassage?!
Jag har skrubbat mig så att jag nästintill svettades i duschen,
och så borde jag ju ta & epilera benen när jag ändå är i
full fart med att renovera mig själv lite.
Nu är det iallafall dags att tvätta bort masken så att jag kan
se hur snygg jag blir.
Och så får jag ta mig min smärtstillande för nu jävlar gör
det sjukt ont. Visst är jag duktig som redan har trappat ner
till en halv sedan igår. Förut tog jag ju tamejtusan full dos
på fyrahundra. Lite abstinens, men jag har nog faktiskt
inte drömt lika mycket igårnatt som förut.
Läkaren lovade ju att jag skulle få ännu mer mardrömmar när
jag slutade. Tji fick han. Fast jag vet kanske inte vad jag pratar
om sådär efter en dag?
Och så får jag väl se till att göra mina mag&rumpövningar som
inte bara gynnar mig & mitt knä utan även han som ska klämma
mig på rumpan. Höhö. Dom andra övningarna gynnar inte honom
lika mycket.
Nej, masken skulle av. Just ja!
Grr- nackskott.
Jag kan ju lugnt påstå att tabletterna jag fick utskrivet
igår får en att falla i koma. Nästan iallafall.
Jag blev riktigt förbaskat trött efter att jag hade suttit i
telefonkö i nästan fyrtiofem minuter för ett samtal som
tog max trettio sekunder. Men jag gick iväg en stund &
fixade lite. Efteråt så var jag bara tvungen att lägga mig
en stund. Eller tydligen så blev det två timmar.
Det hör inte till vanligheterna att jag är trött på eftermiddagen,
inte så som idag. Jag förstår mig inte på folk som kan
lägga sig ner & sova på eftermiddagen. Det är nästintill
stört omöjligt för mig annars, nu förstår jag bättre.
Det går inte att ignorera tröttheten & ögonen kan inte hållas öppna.
Nu sådär runt kvart i fem så ringer iallafall min läkare.
Det var precis innan han slutade säkert. Upptagen man den där Bengan.
Så några samtal som jag verkligen hade behövt ringa får jag
ta imorgon istället, det förstör liksom min planering.
Men jag behöver inte jobba mycket. Det är inte bra att börja direkt
med tunga lyft & grejer. En vecka i taget. Han gillar att ta en
vecka i taget den där Bengan. Det måste vara hans livsmotto.
"En vecka i taget". Jobba gärna med kryckor. Det blir ett top notch
projekt för mig att lösa. Jag får låtsas att jag inte har ont.
Nu ska jag göra något åt mina aggressioner.
Tydligen finns det någon som inte kan göra ett skit själv.
Åhhh, jag skulle kunna ge den meningslösa människan ett nackskott.
Ja, så är det! Shitloads med kul hade det varit.
Skaffa ett förbannat äckligt eget liv. Lönt att förstöra mina dagar?
Ynkliga sate.
Hur många gånger ska jag behöva upprepa mig för att personen
ska fatta? Hur jävla trög får man bli?
Dags att byta nummer igen kanske?. För aldrig får jag vara ifred.
Mycket funderingar.
Jag vaknade & klev upp efter en alldeles för
lång snoozning. Snacka om att komma ur sina
rutiner fort. När jag väl hade kommit upp så blev
jag förbannat yr & alldeles kallsvettig.
Hujeda mig vad oskönt det är. Det var så illa att
jag var tvungen att sätta mig ner & den här dagen
har jag ju mycket att göra. Så mycket samtal som
ska ringas. Jag är van vid de flesta biverkningarna men
några är tamejtusan värre än andra.
Eller så är det för att jag nu helt plötsligt ska sluta med
mina smärtstillande. Rakt av. Inget trappa ned eller gulligull
här inte. Pangpå direkt. Hejdå, arrividerci, och så får
jag inte fler sådana utskrivna. För ont. Nej, det kan jag ju inte ha.
Det visar ju inga inre skador. Det är bara knäskålen
som hoppar fel & orsakar vad jag påstår vara en enorm smärta.
Bilderna visar något som jag aldrig själv fått se så hur ska jag veta?
Någon vill mig ont & ont ska förgås med ont det lovar jag.
Jag fick inte så mycket klarhet i saker igår, så när sjukgymnasten
frågade hur det gick så ryckte jag mest på axlarna & svarade att
jag inte blev direkt klokare, då de bara sa att nu är undersökningen
färdig, du kan ta på dig byxorna & sedan gick dem.
Hon letade upp svaret från min MR & en bra sak var ju iallafall att inte
ens mitt ledbrosk hade blivit nött. Hon sa att man brukar se anmärkningar
redan i tjugoårsåldern, så på det viset är jag ju förbannat frisk.
Jag kommer inte få atros så screw you.
Inte ens en liten anmärkning. Så what the hell.
Hon har fortfarande sin teori & jag ska träna träna träna. Hur allt skit har
uppstått kunde hon inte svara på. Hur ont det än gör så ska jag träna.
Hon är iallafall ganska så hjälpsam & förstående & vet att det gör
jävligt ont trots att jag inte fått någon diagnos.
Jag får helt enkelt lida lite.
Hon skulle ringa min läkare & se till så att jag fick smärtstillande &
för att hon inte tyckte jag kunde börja jobba så som jag förut har jobbat.
Utan börja lite lugnt. I don't give a shit.
Jag har försökt få tag på min läkare men efter tjugo minuters väntetid så
gav jag upp. Då var det bara tolv före mig, jag hade nog suttit med strålning
i örat ännu. Jag får ringa senare.
Jag fortsatte mitt ringande. Försäkringskassan borde satsa lite mer
på att utbilda sin personal att vara trevlig. För hur i helvete ska jag kunna
veta vissa saker, när de för det första skriver så förbannat luddigt & har
riktigt uselt med information. Har dem hittat alla surfittor som finns i detta
mellanmjölkslandet eller har dem bara inte fått på länge?
Om ni hade slutat ta så många kafferaster så hade ni kanske jobbat lite snabbare
& fått lite fler nöjda människor. Nu är ju inte fallet så tyvärr så jag ska
minsann vara lika äckligt otrevlig tillbaka. Vad ska ni göra?!
Dra in mina sjukhorkronor jag får?.. Om jag någonsin får dem?!
Sedan har jag ringt & ringt. Det där med att jag var sent ute var alldeles
förträffligt fel. Jag var nog snarare ganska tidigt ute.
Det hela drar ju inte igång förrän till hösten.
Det innebär att jag har lite mer tid på mig att rafsa ihop allt som behövs.
För ja, jag tror faktiskt att jag har bestämt mig.
Jag har velat göra detta i två år. Jag har bara inte haft motivationen till det.
Men nu är det väl ganska lägligt? Om det sedan passar mig vet jag inte?
Fast då har jag ju iallafall mer utbildning.
Det svåra är vilken av de två jag ska välja? Jag vill ju kunna jobba under
tiden. Distans eller bunden?. Ja, det får jag reda på imorgon.
Tillbaka på ruta ett.
på sjukhuset. Jag kan inte göra mer nu, jag orkar
inte. Det spelar tydligen ingen roll hur ont jag har?
Så nu är det färdigt med det.
Jag fortsätter med det jag förut gjort. Jag blir tvingad
att jobba & plågas, well så är det.
It's just not fair.
Ingen som har något lättare jobb? Inte så fysiskt?
Jag fick lite smått panik därefter. Jag sa till & med
båda läkarna att jag då var tvungen att byta yrke.
Och båda nickade lite & sa ja. Jag ville slita dom båda
i stycken, nej, det är väl inte så lätt att sätta sig in i
någon annans situation när dem själv kan jobba på som
vanligt. Det är ju de två som är sjuka. Jag är inte heller sjuk.
Jag har bara konstant smärta & kan inte göra vad jag vill.
Jag får inte anstränga mitt ben & imorgon är min sista
sjukskrivningsdag. Great. Så jävla marvelous.
Imorgon är det jag som ringer min chef & säger att jag
måste börja jobba så snabbt som möjligt igen.
Var någonstans hon kan placera om mig vet jag inte?!
Var finns de lätta jobben inom vården?.
Jag ska ringa till en annan person också för att kolla upp
en sak som jag kanske kan göra. Om det finns möjlighet.
Jag är lite sent ute förstås. Men då kan jag gå ner i tid
& inte jobba så hårt som jag förut gjort. Det kommer antagligen
inte bli samma antal arbetstimmar för mig ändå.
Mina ungefär tvåhundra timmar i månaden är bara att vinka
hejdå till.. Sorgligt. Det känns vemodigt.
Jag är förvirrad nu. Jag har ingenting att säga.
På grund av ett helvetiskt knä har jag faktiskt förlorat
ganska så mycket. Inte minst mitt humör.
Jag är trött på mig själv så till den grad att det är jobbigt.
Nej, jag är inte glad. Men vad finns det för mening med att gråta?
Jag vill ha tillbaka mitt vanliga jag.
Nervös.
komma upp i tid. Men jag måste ha stängt av den
lika fort som alarmet gick igång, för halv nio fick jag
ett sms.. Whoops. Då sov Alyssa fortfarande.
Vilka är oddsen liksom? Det blev iallafall inget dagis för
henne idag då hon ska följa med till sjukhuset.
Jag har haft lika jävla ont idag som jag hade igår &
jag vet inte varför jag helt plötsligt har fått lika
förbannat ont som jag hade för sex veckor sedan?
Det borde ju faktiskt bli bättre & det har varit bättre
i sisådär två veckor eller något. Nästan så bra att jag
har övervägt att gå till jobbet. Men där sket sig den tanken.
Mina tabletter är som att äta karameller, med andra ord
så hjälper dem inte alls. Jag har en förbannat hög smärttröskel,
det är inte mycket som gör ont. Nu skulle jag kunna gråta
som ett litet barn som skrapat upp knäna på asfalt.
Jag skulle kunna ligga i fosterställning i soffan & tycka så
jävla synd om mig själv. Nu kan jag inte ligga i fosterställning
för mitt knä lever sitt eget liv.
Och jag gråter inte heller, för då skulle jag tycka att jag var
en mes som gråter över en kroppsdel.
Jag börjar bli lite sådär nervös som jag aldrig annars bli.
Det knyter sig i min mage som om jag skulle göra något
riktigt läskigt. Jag ska egentligen bara träffa ännu en ny doktor
på ortopeden. Men det går inte att övertala mig själv om att
sluta vara nervös. Vad som händer där har jag ingen aning om?
Det blir nog inte så mycket sagt idag? Kanske om jag har tur
så får jag en operationstid, jag får några smärtstillande som faktiskt
hjälper & jag får ett svar på vad felet är med mitt handikappade ben.
Och låt det gå fort. Jag blir ju tamejtusan deprimerad av det här.
Jag skulle behöva en dos av min älskling också.
Det bara slog mig hur mycket jag saknar honom & hur underbar
han verkligen är. Jag trodde aldrig att jag kunde ha en sådan tur
som jag har haft. Du är bäst älski.
♥
Nej, nu får jag äta lite frukost & se till att ta mig i kragen
& sluta skaka i skorna
Tråkkväll.
Det är sjukt galet vad ett ben kan göra ont.
Jag trodde inte att det var möjligt att ha en sådan smärta.
Uppenbarligen så går det alldeles utmärkt eftersom
jag har det & har spenderat hela dagen med samma
ihållande skithelvetessmärta.
Jag blir väl inte direkt på mitt bästa humör när jag
har såhär ont, så det är ju ganka så skönt att jag fått
spendera den själv.
Min läkare som skulle ha ringt har jag inte hört ett ljud
ifrån, så vad felet är med mitt knä har jag fortfarande
ingen aning om. Jag tycker inte att det är min uppgift att
försöka få tag på honom heller. Det är hans grej. Not mine.
Så jag får väl hoppas att jag får veta imorgon av en lite
mer insatt doktor.
Vad jag ska där att göra vet jag inte? Men till sjukhuset ska jag.
Jag skakar i skorna, som vanligt nuförtiden. Det hör inte till
vanligheterna att jag blir nervös. Men just när det gäller detta
har jag tamejsjuttsingen varit nervös hela tiden.
Jag vet ju ingenting. Läskigt.
Alyssa slutade med sin Nalle igår. Hon behövde tydligen inte den heller.
Men det var ju såklart André som gav henne den idén.
Vem annars liksom? Men hon har inte alls frågat efter den heller, så den
ligger kvar där alla napparna ligger. Mysigt att bröd & en söndersnuttad
nalle får dela skåp. André är bäst i Färge (Sverige) när han tar bort hennes
älskade saker. Hon blir fjäskig & ska ge honom överraskningar & grejer.
Det är minsann inte dåligt. Helt plötsligt så är de bästa vänner.
Men visst är det bra. Nallen har ju inte varit lika viktig sedan hon slutade med
sina nappar, men den har ju ändå hängt med. Det är ju ganska skönt att
slippa tänka på att dra med en massa saker överallt.
Hon sa själv att hon inte behövde den jävla nallen. Hon är en stor tjej.
Hon är ju fem år. Och skulle André få för sig att kalla henne bebis eller tre år
igen så lär han ju se på en arg liten dam.
Och så skulle det tydligen bli McDonalds denna gången också.
Jag tar ju aldrig med mitt barn dit annars. Jag gillar ju inte deras mat direkt,
jag tycker faktiskt att den är fantastisk smaklös & slemmig.
Men för henne blir det ju en speciell grej.
Undrar vad jag får om jag slutar med något som jag är beroende av?
Får jag en laxplanka & en SPAhelg eller får jag också nöja mig med en tjuga & donken?
Det får jag nog ta & reda ut.
Nu ska jag göra annat. Sådant som jag inte orkat förut.
Sätta in disken i diskmaskinen, annars får jag psykbryt.
Jag klarar verkligen inte av att ha en massa mög i köket.
Sen får jag väl se så att mina ben är lena för jag får väl ta av mig byxorna
imorgon.
Och snart får jag väl se till att komma i säng.
Älsklingsbrist & svarta händer.
gör så satans ont sitter jag mest & slöar.
Jag har varit vaken sedan älsklingens alarm ringde några
miljoner gånger imorse. Helst av allt ville jag att han skulle
ligga kvar, fan att man är vuxen & inte kan skolka från jobbet.
Jag har älsklingsbrist. Kan man få det? Brist på kärlek?
Jag har det iallafall nu. Det bästa är ju att han inte hinner
tröttna på mig. Jag tror till & med att han sagt det själv.
För att han har sagt så ska jag straffa honom.
Det finns ingen som kan tröttna på mig, det är jag som tröttnar.
Inte för att jag tänker tröttna på honom, det går liksom inte.
För han har något stört i huvudet som faktiskt får mig att
tycka om honom lite sådär extra. Även om han mest skrattar
själv, men det är också äckligt roligt. Hans galna upptåg med
gaydansande balett & sång fick ju mig att dö igår.
Det var egentligen inte det jag skulle skriva om.
Men baby, jag älskar dig faktiskt. Vet du.
Det var om min brist på saker att göra jag skulle skriva om.
Jag vet inte hur jag kunde vakna & ha ont i benet så som jag
faktiskt hade. Efter vila borde det ju vara lite bättre än på kvällarna.
Men icke. Jag har ett förbannat illamående som hänger över mig
också av den där äckliga smärtstillande. Läskigt är det.
Det gör så ont att jag överväger att amputera av skiten själv.
Inte för att det ens finns en risk att jag skulle klara av det,
men det är väl tanken som räknas?!
Jag fick ett bryt också. Jag klarade inte av det längre.
Jag var tvungen att göra något åt det som jag störde mig på.
Så jag tog saken i egna händer, det brukar jag göra.
Bara det att jag inte har någon lacknafta & nu ser mina händer
förjävliga ut. Skitsamma. Jag måste få ut mitt mörka.
Och mörkt blev det. När det torkat ska jag få i lite rött också.
Nu känner jag mig iallafall mer nöjd än vad jag gjorde förut.
Jag måste verkligen köpa hem massor med grejer så jag kan
måla när jag vill.
Resultatet än så länge
Om att inte vilja ha sitt barn.
om att hon ville hem till sin pappa. Jag hindrar absolut inte
henne från att åka dit eller ringa till honom.
Hon ringde & frågade om hon fick komma dit. Nej det gick inte så bra. Varför vet jag inte?
Han gör ju ingenting om dagarna, så varför det inte går har jag
faktiskt ingen förståelse för. Hon nöjde sig med svaret i ungefär
fem minuter innan hon skulle ringa igen & fråga.
Hon ringde & det blev såklart samma svar. Ingen anledning till
varför det inte gick gav han henne.
Efter att hon ringt några gånger blev hon mer & mer sur på mig.
Det var pip & gråt.
Och jag blev nästintill tokig. Hon ringde ännu en gång, hoppet om
att få komma till sin pappa gav hon inte upp. Tjat kan löna sig.
Jag fick prata med honom. Jag är jävligt ovillig till att prata med
honom överhuvudtaget.
Jag får inte ut något av en människa som enbart tänker på sig själv &
kan kalla mig för en usel mamma & att Alyssa får men av att vara hos mig.
Personliga påhopp är inte helt okej enligt mig.
Hon har det underbart bra här ska du veta. Om du hade brytt dig hade du
också vetat det.
Han sa att han inte mådde så bra & att han därför inte kunde ha henne. Okej.
Det sämsta svaret i världshistorien tyckte jag & kontrade med att man är
förälder även om man mår dåligt.
Vad han svarade minns jag inte för hela min kropp skakade av irritation &
jag ville kräka på hans ord.
Se på mig. Jag har mått dåligt i över en månad, men inte kan jag lämna
bort min dotter eller skita i att ha henne. Han tycker att han har rätten att
neka henne det. Han anser att det går bra att ha henne när han själv känner
för det & det passar definitivt inte mig. Min smärta har jag fått lägga åt sidan
för att kunna vara en så bra mamma som möjligt. Jag har fått gnälla någon
annanstans än högt här hemma.
Det slutade med att Alyssa grät & var sjukt sur på mig.
Jag försökte förklara varför det inte gick, men för en liten tjej är det inte
så lätt att förstå att ens egen pappa inte är intresserad av en.
Hon ringde igen & helt plötsligt hade han spytt & mådde ännu sämre.
När jag kräker så orkar jag inte svara i telefon hundra gånger i minuten eller
sitta på facebook. Då kräker jag.
Han kunde tänka sig att hämta henne som idag. Men om han nu är sjuk är
han väl sjuk idag också? Han lät oerhört pigg när han pratade med Alyssa för
att sedan ändra sitt tonläge när jag fick luren igen. Konstigt det där.
Fejk är inte min kopp thé.
När hon väl hade ringt ännu en gång gav han med sig. Hon fick komma.
Jag undrar om det var tjatet eller om han verkligen ville ha henne?
Men han kunde inte hämta henne. Han kan aldrig hämta henne.
Det finns alltid bra anledningar för att slippa.
Det är långt.. Hmm, han går ju inte ens så vad spelar det för roll?
Att det tar en kvart att gå hit för att hämta henne är väl inte hela världen
när hans tid ändå inte går åt till något.
Det är kallt. Det är det för resten av befolkningen också tror jag. Eller?
Man kan ta på sig vantar & mössa. Och skulle det vara riktigt snorkallt så
finns det underställ.
Det är mörkt. No shit sherlock, det finns gatlyktor.
Även om jag kanske lyser upp tillvaron är det ändå mörkt ute.
Det är snö. Ja, det är snö.
Det visste vi också. Det ser inte annorlunda ut här än vad det gör inne i stan?!
Då hade ni ju kunnat göra en snögubbe på vägen hem?
Jag blir tokig på sådant. För det är precis lika långt, kallt, snöigt, mörkt för mig som
det är för honom. Och så har han mage att fråga om inte André kan köra?
Jo, sist jag kollade så kunde han köra. Det har nog inte förändrats så där
dramatiskt mycket?.. Vad har det med saken att göra egentligen.
Det är inte hans uppgift.
Men såklart frågade Alyssa om han kunde köra henne för hon ville ju verkligen.
Så jo, vi körde henne. Alyssa var lycklig & från att ha varit sjukt sur på oss båda
började hon helt plötsligt fjäska som tusan för André. Hon har svårt att erkänna
att hon tycker om honom som fan.
När jag lämnade henne sa han inte ens hej till mig.
Vad har jag gjort? Jag har inte tvingat henne att ringa. Jag har inte ens lust
med att lämna henne till honom alls, för jag vet inte vad som händer där eller
snarare vad som inte händer där. Till skillnad från honom så bryr jag mig om
mitt barn. Skulle jag vara i hans sits, vilket är helt otänkbart eftersom jag aldrig
skulle ens få tanken att göra en sådan sak som han gjorde.
Så skulle jag alltid vilja ha mitt barn.
Det räcker inte med att säga att mamma är dum för att hon smäller ballongerna
som funnits här sedan Alyssa fyllde år & säga att han ska köpa nya när han
aldrig gör det. Jag riktigt hatar allt det han lovar som han sedan inte håller.
Han vet inte vad som händer här. Och det är nog bättra att hålla tyst vissa gånger
för hans del.
Det gör henne bara besviken & ledsen. Och jag vet att det är mycket han har lovat
som aldrig blivit av. Varför vet jag inte? Och med saker kan man inte köpa kärlek.
Men jag får låta henne inse vissa saker själv. Jag tar inte ifrån henne det sista
som finns utav en pappabild. Jag låter henne ha den så länge hon vill.
Jag kommer från & med nu se till att om han vill ha henne & vara förälder åt henne
så ska han göra precis samma saker som jag gör. Han ska se till att hon har kläder,
inte i en påse hemifrån mig som jag har betalat. Det får han själv köpa.
Det ska vara samma för oss båda. Han får också hämta henne & lämna henne.
Han tycker det är svårt för honom. Jo tjena, jag har kryckor. Det är också ganska svårt då.
Och sedan skiter jag i om det är lättare för mig annars. Det handlar om bekvämlighet
från hans sida & jag kan erkänna att jag inte bryr mig så mycket om hans bekvämlighet
eller lathet eller vad fan det nu än må vara. Det handlar om Alyssa. Inte om honom
som det alltid såklart ska göra. Han är inte särskilt speciell eller är värd att särbehandlas.
Han får också hitta på saker med henne som vilken annan förälder som helst.
Han har redan kommit så jävla lindrigt undan att jag nästan vill ge mig själv en käftsmäll.
Men jag har helt enkelt inte orkat tjafsa.
Om han inte kan uppfylla sin sak som pappa så är det mest synd om honom.
Det går inte att säga att man inte kan ha sitt barn. Det stör mig något så in i helvete.
Men samtidigt är jag glad att jag får äran att vara med henne jämt.
För det är jag som får uppleva all kärlek & alla pussar & kramar & utveckling.
Det är jag som får se hur duktig hon är när hon lär sig skriva & läsa.
Det är jag som är med när hon tappar sina tänder & ser kärleken till andra personer.
Det är jag som skapar & uppfostrar en alldeles liten perfekt flicka trots sina utbrott
& svordomar. Det är jag som får se lyckan i hennes ögon varenda dag.. När hon lär
sig något nytt eller när hon fånar sig. Jag ser allt han inte ser.
Han missar allt. Han ser det inte. Och jag har funderat färdigt på en viktig sak nu &
jag kommer att genomföra det. För det är jag värd. Och det är Alyssa värd.
När ringer läkaren?
skulle ge mig lite svar på vad röntgenbilderna visade.
Om det enbart var menisken eller om det är knäskålen
också som är ur gängorna. Eller något annat tjofräs som
inte står rätt till i det förbannade benet.
Och när jag svarade så var det bara min moster.
Eller bara & bara, det är min själ inte så bara.
Hon ville att vi skulle passa Svea i helgen & eftersom Alyssa
så gärna vill ha ett eget husdjur så är det ju alldeles
utmärkt att få passa en sötkatt. Nu får Alyssa känna på hur
ointressant det egentligen är med en katt.
Jag får väl fortsätta vänta på samtalet ifrån min läkare.
Jag är ganska så nyfiken på vad felet är.
Nu har jag ju ont i hela förbannade benet istället.
Det är sju resor värre kan jag lugnt erkänna. Känns som om
det är ständig kramp i musklerna. Det är så jävla kul.
Måste verkligen få nya tabletter utskrivet också.
Nu är jag inne på sista kartan av smärtstillande & utan kommer
jag att krevera. Vilka i-landsproblem jag har.
Men när har en läkare tid att ringa för ett besked?
Det borde ju faktiskt prioriteras. Jag som har väntat i mer än
en månad på svaret.
Nu ska jag hoppa in i duschen så att jag kan se ut som en
människa idag. Och ringa jävlarna på försäkringskassan också.
Är det aldrig någon därifrån som blir sjuk & undrar var i helvete
deras pengar tar vägen?! Är det normalt att behöva vänta i en
sisådär sex veckor för att få det man är berättigad till?
Jag har väl själv jobbat ihop dom pengarna jag får..
Det är inte precis så att livet stannar för att man blir sjukskriven.
Jag tycker att ni är lika sega som en förbannad sengångare på valium.
Sätt fart.
Av mig får ni minus minus minus. Och jag är glad att jag aldrig har
haft med er att göra innan.
-
dröm fina...
Kolla varifrån!
dröm fina drömmar.
Always and always.
av Sonny.
Svammel
Jag har känt efter nu.
Jag blev mer nöjd med den ena. Den andra får jag väl
ge till någon tavelsvältande. Eller så får jag göra om den ännu mer.
Valet är svårt.
Jag har mer ideér nu, men inga canvas.
Efter att Sara hade gått igår kväll så var jag allt annat än trött.
Jag spenderade min tid med att göra ingenting & att läsa alla
bloggar som måste läsas.
Runt ett tiden så tvingade jag mig själv i säng. Ganska så otrött.
Jag somnade inte. Jag var rastlös, jag har fått sjukt ont i hela mitt ben
nu istället för i bara knäet. Jag vet varför, men det är förbannat
störigt att ha ont. Sömn & smärta är inget som går hand i hand.
Jag fick kliva upp några gånger. Jag tittade på tv, jag är expert på att
somna med tvn på. Men inte inatt. När klockan närmade sig tre fick
jag nästan panik. Jag insåg att jag inte skulle få så mycket sömn om
Alyssa fick för sig att vakna tidigt. För visst vaknar barn alltid tidigt
om dom varit vakna till sent på kvällen?. Slår ju aldrig fel.
Men jag slapp en tidig morgon till. Och först tio imorse klev vi upp.
Dagen har mest bestått av att göra så lite så möjligt fast att det tagit
lång tid. Jag har målat lite. Nej, inga störda tavlor.
Jag har funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Det är många val.
Alldeles för mycket jag vill göra, som jag vill kunna. Jag skulle kunna
göra hundra saker samtidigt, men det går inte när jag inte enbart kan
tänka på mig själv. Jag har ju inte mycket hjälp med Alyssa.
Jag frågade Alyssa vad hon tyckte jag skulle bli.. Hon svarade ganska
oväntat tandläkare. Nej, det vill jag inte. Jag tycker det är läskigt med
fula tänder. Och så är det inte så intressant att köra runt med konstiga
verktyg i munnen på folk.
Jag får knäcka den nöten. Vad jag helst av allt vill göra. Och satsa på det.
Men jag vägrar lån.
Vi har spelat spel & ritat. Vi har fixat håret på varandra & försökt att undvika
att vara ute. Både jag & Ally fryser till döds.
Ikväll ska det tändas ljus för Sonny på torget.
Det kommer bli magiskt fint. Det är många som ska dit.
Det är han värd.
Vila i frid.
Och saknaden blir värre & värre. Jag som trodde att
det redan var värst.
Älskling. ♥
Lite kärlek
Jag vill vara sådär hudnära.
För han är kärlek. Han är den bästa någonsin.
Någon alldeles speciell & jag kan inte förstå
att han faktiskt är min.
♥♥
Emotion sickness.
Jag hoppas att du är nöjd. För jag orkar inte bry mig mer.
Det var tydligen inte lika lätt som jag trodde.
Men jag överlever, som jag gjort med allt annat.
Jag har en jävla vilja. Och även om det visat sig att jag
inte kan få allt jag vill, så får jag mycket.
Det är inte ens lönt att bli besviken längre för folk har
inte ens samvete nog att vara ärliga.
Jag skakar på huvudet & rycker på axlarna.
För mig är det sak samma.
Ett big fuck you.!!
Sleep with myself?
Mina ord har sinat. Jag har inga över just nu.
Men det är fult att le om man har en sned tand.
Fast det är mitt minsta problem.
Jag måste nu försöka se om jag är nöjd med mitt
tavelmålande eller inte? Lite kladd med pensel & skrapa
kan även det bli hysteriskt galet fel.
Jag måste känna efter, stå långt ifrån, gå närmre.
Annars så skänker jag bort dom till en tavelsvältande människa
& målar mig ett par nya.
Jag har börjat med förändringar. Det är lättast att börja
med det materiella. Med mig själv får jag börja när jag
vet när operationen blir av, om det blir av?
Vad ska jag göra på sjukhuset på onsdag??
Nu svälter jag & Alyssa skulle visst på kalas idag med Beson.
Det var bestämt förra veckan. Men med mitt minne glöms
vissa saker bort. Men jag hoppas hon har mysigt!
Bara det att jag saknar henne ofantligt. Älskar dig Lyssa.
En känsla.
Don't they love to see you down
Kick you while you're on the ground
Don't let emotions show
People always speculate
Don't let it get in your way
See they say things they don't know
Wait till you see my smile
Wait till they see your smile
Hey
So you're doin' better now
Everybody comes around
But you don't really need em'
Cause you're stronger and you're better and
you're ready for whatever.
Jo, jag bara tokgillar Alicia Keys nya album. Den har shitloads med bra
texter som jag kan relatera till på ett eller annat sätt.
Jag har tänkt mycket idag. Funderat på mig själv & på annat.
Jag har kommit fram till en del saker också. Jag har lovat mig själv en sak.
Om jag sedan kan göra mig själv den tjänsten vet jag inte ännu?
Det är svårt att låta bli att ta åt sig av vissa saker. Som jag önskar att jag
fortfarande kunde stänga av alla känslor. Men det var tydligen allt eller inget.
Jag fick ta lasten med alla känslor jag inte vill ha också. Inte bara dom bra.
Jag saknar Alyssa. Det är mammahjärtat som oroar sig för henne.
Jag är faktiskt rädd när hon är där. Vilken tur att det inte händer så ofta.
Jag saknar min älskling. Det är shitloads med abstinens.
Det kommer inte bli lättare heller. Jag fruktar mer abstinens.
Ingen har nog fått mig känna så mycket. Är det hälsosamt? Är det bra?
Jag har inte ätit någon lyxmiddag bestående av avocado ännu.
Det har bara inte blivit av. Så idag har jag enbart matat mig själv med
tre knäckebröd. Great!.
Dags att skriva lite på mitt projekt.
mer rött...
Kolla varifrån!
mer rött i eller?
.
Mormor ska lära Alyssa åka skridskor. Det är mycket man glömmer
på ett år. Igår gick det inte så bra.
Idag hade det gått bättre. Hon hade åkt själv.
Jag funderar & funderar. Jag gör annat emellan.
Nu har jag till & med varit & kastat min tv-kartong som har stått
i flera månader. Ibland är det nog bra att vara ensam ändå.
Det är så tråkigt att jag kastar kartonger, sorterar skruvar & räknar
fransar i min matta. Spännande.
Nu ska jag ge mig på mina redan målade tavlor. I brist på sysselsättning
& med för mycket abstinens ska jag försöka få tiden att försvinna utan
att behöva tänka. Jag måste ta en paus ifrån det jobbiga tänket & försöka
älska mig själv en liten stund, istället för att lägga ner energi på oviktiga
människor som kan konsten att förstöra den allra ljusaste stund.
Ikväll ska det bli rött.
Inget annat för mig.
JJ
Jag ska fundera över vilka val jag ska göra.
Om jag ska välja det svåra som kanske
gynnar mig i längden. Eller om jag ska gilla läget
som det är & försöka vara nöjd.
Jag måste nog försöka tänka på mig själv i första
hand nu. Det är så mycket tid som går förlorad,
men vad betyder egentligen dom timmarna?
Just a simple conversation
Just a moment is all it takes
I wanna be there just to listen
(I wanna be here)
And I don't wanna hesitate
Imagine there was no tomorrow
Imagine that I couldn't see your face
There would be no limit to my sorrow
'cause there's nothing that could fill that space
I don't wanna put it off for too long
I didn't say all that I had to say
I wanna take my time and right the wrong before we get to that place
Marvelous
Jag har fantastiskt tråkigt. Marvelous!
Mamma & Alyssa for iväg för att åka skridskor.
Roligt för dem. Jag skulle också vilja kunna vara
lite aktiv. Men det går ju inte för sig. Jag hade dessutom
bullar på jäsning så det går ju inte att bara lämna.
Idag sa Alyssas pappa ja till att hon fick komma.
Det är fredag & det är helt otroligt att det gick för sig.
Absolut låter jag henne åka dit om hon nu vill, det är alldeles
för sällan som jag är barnfri.
Inte för att jag känner att jag vill att hon ska vara där.
För det är alltid något som är fel när hon kommer hem igen.
Men för hennes skull, de få gånger som hon vill dit kan jag
faktiskt inte hindra henne. Jag får helt enkelt ta det att hon är
tvär & beter sig när hon väl är hemma igen.
Så vad ska jag göra nu då? Förutom att baka mina bullar
så lär det inte bli någon action. Jag har mögont i mitt knä idag
& jag mår udda på tabletterna idag. Jag vänjer sig aldrig vid
illamående.
Jag ska lyxa till det idag då. Äta avocado till middag.
Det är min nya craving. Jag skulle kunna äta shitloads med avocado.
Jag skulle kunna ha en riktig ensamkväll med allt sånt där tjejtrams.
Ni vet, sådant där som gör en snyggare?
Men det är så tråkigt att göra sådant själv. Och jag tycker det är
tråkigt att vara ensam. Men jag måste verkligen lära mig att vara det.
Det ska tydligen vara bra?!
Nej, nu blir det bullbak. För jag ska minsann äta en semla sen.
Jag ogillar idag.
Vissa dagar är väl helt enkelt dåliga?
Men det var bra längesen jag tvivlade på så mycket
som jag gör just nu.
Det är något som tynger mig men jag kan inte riktigt
sätta fingret på vilket som är jobbigast.
Jag tvivlar på mycket när jag hör vissa saker.
Det känns så ogenomtänkt att dela med sig av något
som jag helst av allt vill slippa höra. Är det för att se
hur jag reagerar? Isåfall så är det inte lönt, för jag rycker
på axlarna. Men ändå så sätter det sig någonstans i
hjärnan för plötsligt så kan jag komma att tänka på det.
Jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt bra idag.
Och hur jag än har försökt att bli på bättre humör & tänka
bort alla dåliga tankar så känns det inget vidare ändå.
Idag känns det så förbannat ensamt. Även om jag inte varit
ensam, känslan kan finnas där iallafall.
Jag tror inte på någonting. Det finns inget som är värre än det.
Att inte tro. Att känna att det inte finns någon fortsättning eller
mening med något.
Jag vill ha något som är utom räckhåll & utan vetskap om hur
det blir kan jag faktiskt få för mig att ge upp.
Idag förvsinner snart & blir till imorgon. Och imorgon hoppas jag
att jag har kommit på bättre tankar. Bättre humör & andas samma
lycka som innan.
Dålig dag.
Det får bli en humörhöjare när jag
kommer hem.
Vad det är får vi se...
Tråkiga tankar.
Ja, sådana där hemska blanketter från försäkringskassan.
Jag har ingen som helst aning om hur det
egentligen är att vara sjukskriven. Var ska jag skicka
alla dessa miljoner papper?
Ett ska dit, ett ska till ett annat ställe.
Min hjärna kokar över & det är inte sådant här jag vill
hålla på med. Jag måste verkligen ta tag i det.
Men jag orkar inte, just för att det är fantastiskt svårt.
Det är inte min kopp thé att vara sjukskriven
helt enkelt. Jag låg vaken långt in i natten i natt &
tänkte på alla papper. Jo, det är sådant jag tänker på
när jag inte kan sova. Och så blir det lite jobbigare att
somna när den där måste-paniken kryper på.
Jag tänkte också på vår förbannade äckliga orättvisa värld,
den värld som tar fina människor alldeles i onödan & för tidigt.
Jag fick en klump i magen & jag kunde inte få det ut ur huvudet.
Hur jag än försökte att ignorera tankarna så kom dem snabbt
tillbaka.
Det har alltså varit en ganska så vaken & tänkande natt för min del.
Så idag har vi bara varit hemma & städat i nästan varenda liten vrå.
Jag älskar att slänga saker. Men det är fan vad man sparar onödiga
saker emellanåt. Jag har bara gjort sådant tråkigt.
För idag är en tråkig dag.
Antagligen blir det lite skridskoåkning senare. Inte jag då.
Men Alyssa ville så gärna. Jag är också sugen men kan såklart
inte med mitt onda knä.
Nu ska jag fortsätta med allt det nödvändigt tråkiga.
Om betydelse.
Att världen ska vara så orättvis, det onda kommer
så mycket närmre inpå.
Det är sjukt att någon ska behöva lida så.
Det drabbar aldrig bara en, en hel verklighet står still.
Jag kan inte förstå någons tanke & ondska att avsluta ett
liv som inte levt klart.
Och när jag tänker efter så är kärleken alltid så mycket
större efteråt. (än vid liv.) & det är alltid vid liv vi vill
höra om vår betydelse.
Jag hoppas du får ro, att du får dansa & le.
Vila i frid.
Jag tänker på att jag inte alltid är så bra att berätta för
mina speciella vad dom betyder för mig.
Jag vet att jag måste bli bättre. Jag vill inte att det ska gå
förlorat. Jag älskar er iallafall & ni vet vem ni är.
Jag skulle aldrig vilja vara utan er.
Kvällen har jag ägnat åt att försöka förklara för min älskade
dotter om vissa saker. Såklart är det inte så lätt att förstå,
men jag måste ju erkänna att jag är måttligt arg & besviken.
Inte på Ally. Hon är ett barn & behöver inte få berättat för sig
vissa saker. Men det övergår ju någons vett & det är jag som
får sitta & förklara & reda ut vad det betyder & varför.
Med henne i tårar & hennes enorma envishet som hon fått
utav mig (attans rabarber) är det inte lätt att lugna.
Det är små armar i kors & hingelipp när jag bara vill trösta.
Ibland undrar jag om allt hon varit med om ska komma nu?
Nu är hon stor nog att kunna prata om sina känslor, vara arg,
skrika & vara besviken. För aldrig innan har hon varit så rädd
för att jag ska lämna henne som hon är nu. Hon frågar alla
om dem ska ta med mig hem, hon viker aldrig ifrån min sida.
Hon tror att någon ska komma & ta mig på nätterna.
Jag kan faktiskt förstå hennes rädsla. Hon är så in i helvete
överbeskyddande mot mig att jag nästan blir rädd.
Men nu sover hon äntligen & jag ska ägna mig åt att städa undan
lite & äta något innan jag svälter.
Jag tycker dessutom att det är förbannat tråkigt att inte få vara
med älski. Abstinens kallas det. Det är jobbigt att vilja vara nära
någon hela tiden. När det inte är möjligt.
Kvällarna är riktigt omysiga.
nej, mat var det.
Vem är jag?
mitt liv än jag själv gör så skulle jag tycka det är
intressant att veta vem ni är. Men det är väldigt
anonymt på den fronten & jag tycker att det är
fegt. Det är fruktansvärt att folk inte ens vågar
stå för sina egna ord & åsikter.
Ytterst skrattretande faktiskt.
Vem är jag? Fråga inte mig, för ni vet ju redan allt.
Berätta för mig. Jag är riktigt nyfiken!
Fitthorfanhelveteskap.
spendera sin tid själv. Jag tröttnar minsann aldrig
på hans sällskap.
Alyssa hon gick hem till Leo för att leka, dom skulle
gå & åka pulka vid lillbacken så det dröjer nog innan
hon kommer hem igen.
Så jag får fördriva tiden med att göra annat.
Jag fick en obotlig lust till att måla. Men jag har ingen
färg som jag känner att jag vill ha. Så det får vänta.
Jag fick ett vackert samtal, som mest egentligen fick
mig att vilja slänga på luren eller skrika ut mitt genuina
hat gentemot personen. Det var tydligen allvarligt & gick
inte att ta med Ally i närheten. Som om hon skulle höra
genom telefonen. Det var något hon hade sagt som fått
honom att reagera. Och jag ville skratta åt tonläget &
den nervärderande & kränkande rösten som fanns på
andra sidan. För jag tycker det är fegt att inte våga ta upp
saker öga mot öga. Det sägs aldrig något då.
Det händer ganska sällan att vi ens befinner oss öga mot öga,
men hade denna personen vågat yttra sig någon gång vet
han att jag inte hade hållt igen på mina fula ord.
Dessutom hade ju någon annan kunnat höra det jag sagt.
Det kröp i hela kroppen när han sa att han var tvungen att
ta itu med det nu när det hade gett fysiska men på Ally.
Okej, var är dom fysiska menen han påstod att hon har?
Han hade till & med hört mig göra allt det där någon gång
när de hade pratat i telefon. Jag visste inte om jag skulle
skratta eller gråta. Men det är bra att han reagerar så kraftigt
på något som inte ens är sant, på något som aldrig skulle hända.
Det är för att ha något att komma med, då jag har miljoner
saker att hota med men inte gör det.
Det är lätt att säga saker som inte innehåller ett uns sanning
när han aldrig träffar henne. Vad har han får vetskap om vad
som händer i hennes liv? Ingen alls. På flera veckor har han haft
henne en gång & då lämnade han bort henne till min älskade
svägerska. Så kan man också göra när man inte träffat sitt barn
på flera veckor. Det känns ju som att han är väldigt intresserad
av vad som händer i hennes liv. Att hoppa på mig med falska
anklagelser får mig bara att bli irriterad & det förstör mina dagar
mer än vad jag vill erkänna. Jag väntar på den dagen han gör
sina hot till verklighet, då förlorar han mer än vad han redan har gjort
& jag kommer ännu en gång att få beviset på att jag är så
mycket bättre. Att spela det spelet han gör får mig att vilja
kräka.
För hur som helst så försöker han fortfarande få mig att må dåligt.
Han försöker psyka ner mig så som han en gång gjorde.
Och jag kan med lätthet säga att jag aldrig önskat någon människa
så mycket ont som jag önskar honom.
Jag ska försöka att bättra på mitt humör. Jag vet inte hur eller
med vad? för när all irritation över denna männsika väl börjar
snurra är det förjävla svårt att få ur det ur huvudet.
Det måste vara något kreativt & roligt. Måla lite tavlor kanske
istället för väggar? Möblera om?
Vad gör ni för att bli på bättre humör?
Och älskling. I miss you. I love you. ♥
Utan hjälp.
Ingen hemhjälp idag inte. Det tog kål på nästan
alla mina krafter & mitt redan misshandlade knä
blev ännu lite mer misshandlat. Smärta deluxe,
men eftersom jag inte orkar gnälla mer om det
så skiter jag i det. Jag har ont, jämt. Så nu var det sagt.
Jag vet inte vad min älskade A har gjort egentligen.
Han har bara funnits här.
Jag bakade kanelbullar i rasande fart & det var inte
förrän dom skulle in i ugnen som han vaknade vid liv
& skulle ta över. Jag har en teori om det. Det är för att
han vill ha sina förbannade kanelbullar döbakade.
Degiga & knappt ens lite färg på dom. Läskigt tycker jag.
Men jag lät honom sköta det & jag måste erkänna att
dom faktiskt inte blev så dumma & döbakade.
Alyssa har spenderat sin dag med Sandra & har ännu
inte velat visa sitt söta ansikte här hemma.
Men snart får jag väl ringa & efterlysa henne, hon måste
ju komma i säng också.
Fast det är klart. Jag har inte varit barnledig på säkert
hundra veckor & det har varit ganska så tyst & lugnt här.
Förutom när vi själv har sprungit runt, runt & gnuggat revben.
Såklart förlorade jag. Jag vill ju inte plåga han den där
snygga mannen. Det vore inte snällt.
Ikväll ska jag orka hålla mig vaken till efter elva så att vi
kan se film. Jag var nog ganska så obotligt trött igår kväll.
Så jag måste ju mysa igen allt det jag missade.
Jo, jag bestämmer att ikväll ska vi se film. Skeda & mysa.
Vi ska pussas & så ska min älskling få visa sin julklapp på.
Jag har sett fram emot det sedan han fick det utav M & S.
Snälla.. Gör det. För min skull.
Så ska jag fjäska lite & bli lite bättre än jag redan är.
Som en avundsjuk stuntman
Tro det eller ej så snoozade jag enbart fem minuter idag,
det är ett framsteg när mina snoozningar brukar dra ut
minst en timme nuförtiden. Jag ställer klockan enbart för
att det är mycket skönare att sova efteråt, när man stängt
av larmet.
Jag tittade ut & möttes av ett snöfall värt att stanna inne för.
Men jag hade ju saker att uträtta & för mitt eget bästa så
klädde jag på mig lite extra & begav mig ut.
Jag hann inte långt med mina snö-ovänliga kryckor förrän jag
gjorde en vurpa som skulle göra varenda förbannad stuntman
avundsjuk på min naturbegåvning.
Jag skrattade lite för mig själv & tänkte att jag borde ha tagit ett
fint foto till bloggen, men det var ganska så kallt så långt ner
mot marken att jag hellre såg till att komma upp.
Jag fortsatte min färd mot vårdcentralen & jag lyckades hålla
mig på fötterna hela vägen dit. Förutom alldeles för mycket snö
lite varstans så gick det ju bra.
Jag har lyckats skrapa ihop stämplar till ett frikort & det känns
ju nästan lika bra som att vinna femtio spänn på triss. Ungefär?
Jag har aldrig i hela mitt liv haft ett frikort & jag vet inte varför
hon frågade om jag hade haft det? Ser jag sjuk ut eller?.
Är det status att ha det? Blir man lika stekig som en övervaxad
stureplanskille, är det världens innegrej på något sätt?
På en månad har jag lyckats med det som förut varit helt stört
omöjligt. Jag vet att jag började på ett högkostnadskort när jag
åkte in för min pnuemothorax. Men jag nådde aldrig riktigt dit.
Jag var inte ens i närheten faktiskt. Nu kan jag iallafall vara hur
sjuk jag vill, för det kostar mig inget. Sjukt coolt att få visa sitt
kort liksom. Eller inte?
Jag fick göra en massa konstiga övningar som jag inte gjort förut
& dom ska jag fortsätta med hemma. Nu helt plötsligt ska jag börja
träna mitt slappa rövhelvete också. Var har hon fått det ifrån?
Nog för att jag kan hålla med & jag lovade att jag skulle göra dom extra
bra så jag får en snygg röv. Jag råkade nog säga något om att det
säkert skulle uppskattas utav andra också om jag gjorde det.
Allt med att gå baklänges på löpbandet, cykla & allt konstigt vridande
med benet gjorde susen. Nu har jag så ont att jag helst vill begrava mig.
Det är dock lite svårt att försöka begrava sig själv, så jag får ju
helt enkelt stå över det & ta en extra smärtstillande.
Det är plågsamt att gå till sjukgymnaster.
På vägen hem snöade det lite mer & jag höll på att vurpa ännu en gång
på samma jävla vurpställe som innan. Trots att jag fick sådana där
coola isgrejsimojs på kryckorna. Jag kan hugga folk med dom nu, så
se till att vara snälla mot mig.
När jag kom innanför dörren så hade min älsk dukat fram världens
godaste frukost med nybakta bullar & fixat kaffe & var supergullig.
Eller vänta. Det hade han inte alls det gjort. Han låg visst kvar snarkande
i sängen & jag fick fixa mitt jävla kaffe själv.
Men han är bäst ändå.
Den första upplevelsen
När jag satt där i luckan fick jag instruktioner om
hur det skulle gå till. Inga kläder förutom trosor & strumpor.
Trosor & strumpor tänkte jag. Herrejisses det kommer
se bedrövligt ut. Det finns knappt något fulare än att ha
bara strumpor & trosor. Den matchningen går fetbort.
Jag hade inte orkat bry mig om att ta med en cd heller för
jag tänkte att jag kanske inte ens hinner lyssna på någon
musik. Men hon slängde upp en lista med skivor som dom hade.
Inga direkt fina titlar. Westlife & Vikingarna är inget jag föredrar
att lyssna på när jag är inne i en tunnel. Aldrig för hela mitt liv.
Då hade jag säkert fått konstiga ryck & velat rymma ifrån
inte bara undersökningen utan hela förbannade sjukhusområdet.
Längst ner på listan fanns det en skiva med Winnerbäck, så
jag tog den & tanten fick höra att det var min favorit.
Hon fnittrade lite åt mannen bredvid mig som uttryckt sig så fint
& sa att hon inte hade en aning om vem det var.
Jag höjer lite på ögonbrynet för det faktiskt. Jag trodde att alla
visste vem Lasse var. Där ser man.
Jag fick en hyttnyckel där jag skulle få äran att klä av mig allt
jag hade på min frusna kropp. Ja, allt förutom trosor & strumpor.
Hytten var mest ett hörn med ett draperi där man lätt såg mellan
springorna & kunde skymta säkert halva mig där emellan.
En sådan där tjusig blå rock skulle jag däremot få ha på mig.
Vackra & moderiktiga som dom är på sjukhus var den fyra meter
för stor på alla håll. Och den smarta man som var med gav mig en
redan använd rock. Jag tänker på vem som kan ha haft den före mig.
Jag äcklas lite av tanken att någon annan har stått naken i den.
Men sådan tur att jag bara hann vända i den innan han gav mig en
nytvättad rock.. Jag lovar att han ska få igen för det.
Jag fick åka in i den där läskiga tunneln & innan det hade dom lagt
en massa konstiga saker under & ovanpå mitt knä. Dom fixerade
med tunga sandsäckar & mitt knä kändes ganska rejält sådär i ett
sådant läge. Det var öronproppar & sedan hörlurar med hög musik,
men allt jag egentligen hörde var det jävla ljudet av mojängen som
gick igenom min kropp. Dunkande & surrande & högljutt så att det
störde. Det tog ganska lång tid. Mest eftersom jag var tvungen att
ligga alldeles stilla. Och såklart börjar det klia i muttan. Kul liksom.
Jag fick tänka bort det, jag fick tänka bort att mina strumpor satt åt
helvete fel också & jag fick shitloads med panik. Jag hatar strumpor
som sitter fel.
När jag äntligen hade fått tillbaka mitt ben & kunde gå därifrån med
mina egna kläder så snöade det som tusan. Och vi begav oss mot
mycket kaffe. Espresso House var avklarat & vi åkte hem.
Ikväll blir det bio. Det får jag tacka chefen för.
Jag har inte varit på bio på säkert fem år. Då ni vet när bion kostade
en sisådär sjuttio kronor. Nu kan jag faktiskt påstå att det är rena
rånet att sitta med okända människor nära nära,som inte är tysta & smaskar
& se på film. Men vi kan ju inte alltid sitta hemma.
Nu ska jag föna håret & pussa på min nyvilande muppiga kärlek.
In i tunneln.
Läskigt som sjuttsingen.
Jag hade inte läst kallelsen ordentligt & hade missat
både det ena & det andra. Som att jag fick ha med
mig egen cd-skiva. Är det för lite hemkänsla där inne
i tuben eller?.. Och att jag ska få kontrast.
Det är tamej tusan bland det äckligaste som finns.
Jag hoppas innerligt att jag slipper det, men sådan
tur har väl inte jag? Känslan av kontrast är oförklarbar.
Jag får inte ha någon metall alls i kroppen, så det blir
ut med allt titan & så är jag tvungen att berätta att jag
har tatueringar. Jag har sjukt många & jag undrar vad
det har med saken att göra? Bläcket?
Smink är uteslutet & jag ska alltså se ut som om någon
just grävt upp mig ur graven. Genom hela sjukhuset.
Jag fuskade med puder, det går att gnugga bort precis innan.
Jag börjar bli nervig nu. Hur kul är det?
Det kommer nog att gå bra.
Nej nu ska jag väcka den sovande mannen så att han
hinner bli klar i tid. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig
bredvid honom & fortsätta sova. En varm säng skulle
jag kunna ge en hundring för.
Wish me luck!
Imorgon skakar jag i skorna. Eller?
gjorde susen med denna kropp.
Jag blev förstås inte mätt, bara sugen på choklad.
Jag vet inte om det är för att jag håller på att
försöka sluta med mina starka smärtstillande
som jag mår lite som jag gör. Jag har lyckats hålla
mig till en halv idag istället för min normala dos
på tre. Det var längesedan jag mådde helt hundra
faktiskt, och jag är trött på att trycka i mig tabletter
varenda dag. Jag önskar att det snart är slut.
Imorgon ska jag in till sjukhuset. Jag är lite skakis inför
det om jag ska vara ärlig. Jag vill att det bara ska vara
den där menisken som är åt helvete. Och jag lovar att
det inte är skönt att ha ben som gnider mot ben.
Och den extrema smärtan som är näst intill konstant
driver mig till vansinne. Jag hoppas innerligt att det inte
är något med knäskålen som dom tror.
Hur som helst så får jag väl se imorgon om dom kommer
fram till något eller om jag måste vänta ännu en vecka
innan nästa sjukhusbesök. Men lite skakig i skorna är jag
allt. Det känns mesigt. Jag har aldrig i hela mitt liv varit
så fruktansvärt mesig som jag är nu. Kanske mest för att
mitt val av yrke blir ganska så påverkat om det är mer som
är fel. Jag längtar efter att få jobba.
Jag saknar tröske..
Någon annan som jag också saknar är min älskling.
Hur länge har jag varit ifrån honom? Sedan igår.
Det är egentligen ingenting, men det känns som evigheters evigheter.
Jag saknade honom så fort jag hade pussat honom hejdå.
Han kommer iallafall om ett tag. Då ska jag mysa ikapp allt det
jag känner att jag har missat. Han är den vackraste av alla.
♥
kräkig.
Konstigt yr, det är svettigt.
Så nu tar jag dagens andra dusch &
hoppas på förbättring.
Soffläge
Tröttare än tröttast & ont efter att ha
vandrat omkring med högklackat idag.
Men jag orkar inte gnälla mer om mitt knä.
Det är bra nu.
Vi halvsover skönt framför tv'n.
Och fortsätter kvällen i soffan.
Det är inte lika mysigt utan älsklingen.
Men det får gå.
Egentligen borde jag ju ta hand om honom nu.
Nee.. Godnatt.
I brist på ord.
Mer kommer när jag fått lite mat, just nu
orkar jag minsann inte ens tänka.
Mer än på att jag saknar älski.
Sådär mycket att det är jobbigt.
